söndag 24 september 2017

"ni får som ni vill"

"Det är nu det börjar" sa hon. Så sa hon och jag går runt och mår alldeles fruktansvärt dåligt. Jag kan inte bara vara. Något måste hända. Det går inte längre nu. Blir jag uttråkad så går jag.

Nu är jag uttråkad.

Jag går nu.

förlåtförlåtförlåtenligtkonstensallareglermennugerjagupp
tabularasa.ratata.fi

allt sker nu

fredag 22 september 2017

tabula

#3 

Jag sitter med en cigarrett i handen på en evighetsbalkong. Hit har jag hamnat igen. Omvärlden är ointresserad av att lösa gåtan jag tycks ställa. Svaret har jag ingen lust att ens närma mig men nästan alla jag möter knycklar ihop sig i ovisshetstrassel när min blick möter deras. 
 Vilken tur att hon frodas i denna halvfärdighetsatmosfär. Hon och några få av slumpen utvalda varelser. 
 Jag tar ett bloss till. Drar in gåtan och andas ut den igen. Varje gång blir den vidare och varje gång förvandlas jag mer och mer till den. 
 
 Hon ber mig om en tjänst. Det är någon som andas i lägenheten. Någon som tappat bort sig mellan världarna. Hon vill att jag ska andas tillsammans med henne och tala hennes språk. Hon vill hjälpa den som andas, bara andas, att komma vidare. Hon vill fråga henne vad hon letar efter. 
 Nu får gåtan vänta och min andning får öppnas upp för det som otåligt vilar mellan himmelen och jorden. Där på femte våningen har hon fastnat och jag kan hjälpa henne ta hissen till översta våningen. 
 Jag andas. Gåtan försvinner för ett ögonblick. Jag blir tom. 
 "Använd min tunga och mina läppar en stund käraste vilsna vän. Här får du min tystnad. Säg vad du har att säga. Låt mig få vara en sanningens fiol. Spela upp din sorgesång för skytten här bredvid." 
 Sången faller ur mig. Stråken känns i strupen. Jag fäller alla tårar i hennes ställe. Hon får äntligen bryta tystnaden hon hållit i så länge. Hon är färdig. För den här gången.
 
 Vinden tycks ha stannat. Det är nog bäst att bara andas igen. Gåtan är inte mera löst än vad den var för några ögonblick sedan. Tacka gudarna för det. Hissen har lämnat byggnaden. Vi kan gå och lägga oss igen.

rasa

#4

Han är aldrig trött. Oavsett hur trött han säger att han är så är han aldrig trött, vilket torde tyda på att han är trött mest hela tiden. Han är en mästare på att upprätthålla fasader. Han måste hålla upp någon eller någonting mest hela tiden.
 Det blir skadligt. Det som gömmer sig där bakom fasaderna har jag lager för lager börjat skalat bort. Under en lång, lång tid.
 En kväll satt vi hos mig, jag på soffan och han vid pianot ett rum borta. Vi drack öl och sen drack vi té. Han hade frågat om han fick spela på min Helga. Visst fick han det, Helga är till för att spela på och hon har tyvärr fått alldeles för lite uppmärksamhet av mig för tillfället.
 Han är musikalisk. En naturgåva. En sån som kan sätta sig framför vilket instrument han kommer över och bara sjunga milda sånger. Bekanta sånger, obekanta sånger, påhittade sånger och bara toner.
 Den här gången improviserade han. Jag har aldrig fattat hur han får lyriken att stämma så in med musiken och hur han lyckas skapa symbolik på en millisekunds tankeverksamhet. Det var inte en mörk sång, inte direkt. Ju mer han spelade desto mer personlig blev den. Jag bara satt och stirrade. Den handlade om hans barndom, om saker han aldrig kunnat eller vågat eller förstått att fråga. Den handlade om besvikelse och tacksamhet och en stor, stor kärlek.
 Vid det sista ackordet grät vi båda två.
 Jag såg dig. Jag såg Dig. Det som är du. Utan fasader.
 Det var ett privilegium.

tisdag 19 september 2017

ilska

 Det pågår ett krig ovanför mig. Den sortens krig jag lärt mig undvika den hårda vägen. En gång i tiden var det inte krig, inte alls. Det var frihet. Det var nu eller aldrig, en kväll då vad som helst kunde hända. Inte längre.
 Det pågår ett krig inuti mig. Det jag kommit att kalla intellekt har alltid vunnit hittills. Det har faktiskt varit skrattretande hur bra jag varit på att recitera min egen bakgrund utan att känna en tillstymmelse till känsla. Sen plötsligt. Sen plötsligt sätter hon mig vid ett bord och ber mig att ta tag i en krita. Ta tag i en krita och rita en ram. I svart. Sen fylla ramen.
 Låter enkelt, gör det inte? Det är väl bara att rita. Nej. Det är inte så jävla bara.
 Det som hände var att jag kom i kontakt med en av baskänslorna. En baskänsla folk förundrat sig över att jag inte känner eller visar. Det är för att jag inte har känt den och därmed inte kunnat visa den. Nu bubblar den över.
 Kvar sitter jag med mitt krig.
 Kvar sitter jag och vill springa tre varv runt kvarteret skrikande medan jag kastar oöppnade vinflaskor runt mig som en vettvillig.

 Men sini nej, det kan jag inte. Jag är en duktig flicka. Duktiga flickor BETER SIG.

tabula

#2

Höstlöven är utspridda på marken där vi går. När de tillsammans till slut hade dalat ner från de festklädda träden fylldes luften av en avklädd, frisk tomhet. Den ökända friska tomhet som hade för vana att fylla mig med en sån intensitet att mitt hjärta inte vet vart det ska ta vägen. 
 Svåra frågor vill jag fråga dig nu. De som hjärtat vill ha svar på. Vilken del sitter fastspikad med mest spikar? Vem släcker lamporna och var är strömbrytaren? Kan vi dela på den här friska tomheten så ingen av oss insjuknar? Vem är du när ingen tittar på? Inte ens den du påstår dig vara? Vem sitter längst där inne och betraktar allt som du dömer? Ska vi falla och sen ta emot oss med ena benet? Det är väl det som kallas att ta ett steg. 
"Oj, tyst någon kommer!" 
 Tillbaka till vardagens små omskrivningar. När ska vi boka tid på bergets högsta topp igen? Myrorna ser ut som människor där uppe.

tabula

#1

 Nu är det höst igen. En ny höst.
 Jag kan aldrig vara säker på vad som händer. Aldrig vara säker på vart de vilande krafterna drar mig. 
 I höst ska jag observera dem. Låta det som är finnas. Inte gömma mig i fantasifigurer. Men det är aldrig säkert. Men en sak är säker. 
 Att vi finns. Vi finns här. Vad som än händer. Hur det än händer. 
 Mellanvärlden och den gula fågeln finns i mellanrummet. 
 Veni, vidi, rasa.