söndag 20 augusti 2017

danger ahead

se mig i ögonen
utan att vackla

se mig i ögonen
utan att röra en min

se inte bort
se mig

utan att

köpa dig en ursäkt eller ännu ett mantra

säga nej och låsa ut

tvinga bort tvånget

igen
igen
igen

se mig i ögonen när jag blundar

lördag 19 augusti 2017

rasa

#1

 Det här är ett av de bästa ställena jag kunde hitta för att inleda den tiotusende vägen ut. Jag vet inte exakt var jag är. Det har jag aldrig vetat här. Jag ser en gul fasad och en röd ytterdörr. En stege leder upp till taket. Det skulle gå så lätt att klättra upp för den. Det har jag aldrig tänkt tidigare.
 Jag vet att han har varit här relativt nyligen. En knappt påtänd tändsticka avslöjar hans närvaro.
 Det är höst snart igen. Det är höst och det här stället är lika vidunderligt försvinnande som det var förra hösten och hösten före det. Jag var aldrig här vintertid. Jag vet inte om jag någonsin varit här förr.
 Det är höst snart igen. En ny höst.
 Jag kan aldrig vara säker på att han stannar. Det är det enda säkra.
 Det och att vi finns.
 Här.
 Veni vidi.

måndag 14 augusti 2017

the a team

Lilla syster. Syster i tanke och i handling. Lillasyster. Var börjar du och var slutar jag? Det var riktigt suddigt i början. Ju mer vi tittar utan att panikblunda och streta emot desto tydligare blir det. Jag märker ju att du vet. Jag ser att du vet. Tiden kan inte mätas i idag och igår och imorgon när igår är idag och idag är imorgon.

Helst skulle jag önska att du hade förmågan att läsa mina tankar för min självrespekt är inte vad den borde vara. Det måste finnas något att hämta från min tid i egocentrum. Det kan hända att jag blir galen annars. På riktigt. Jag imploderar.

Lyssna. Snälla. Jag vet mer än du tror och du är faktiskt vare sig ensam eller unik. I det här fallet är det en tillgång. Använd.

Förlåt.

lördag 12 augusti 2017

from me to

Hej, vännen. Du som sitter där på bryggan en fredag i maj när sommaren bara väntar på att komma igång. Du gömmer dig bland folk och din värld har raserats. Du öppnar ett nytt anteckningsblock, ett mörkblått, och tvekar med pennan darrande över den första raden. Du vet inte hur man påbörjar en bok som ska bli den sista. Du vet bara att du inte har något annat val. Konsekvenserna av dina handlingar har hunnit ikapp dig och du kan inte rättfärdiga dem för dig själv. Inte den här gången. Du kan inte hantera ditt liv med vetskapen om att du förstört det du så länge hängt dig fast vid som den mest fasta punkten i hela världen. Du är avskydd. Du är hatad. Du har lämnats att klara dig själv och det gör du inte. Du gråter nästan enbart i panik. Du gråter hela tiden nu. Tröstlöst.

Sitter du kvar vid Gustavsborg? Får jag träffa dig om jag åker till bryggan nedanför akutmottagningen? Jag skulle vilja prata med dig. Vet du, du behöver den månad du har framför dig. Den kommer att göra så sjuhelvetes ont. Ungefär varje sekund, faktiskt. Nä, det är inte rätt, det som hände. Jag är så ledsen över att du tvingas fundera på varför en gång till. Det borde du inte behöva. Jag är så ledsen över att du ännu en gång gömmer dig i den falska trygghet du trodde att du lämnat bakom dig. För att du inte vågar annat, eller orkar, eller klarar. För att du gett upp.

Du kommer att få ett svar på ditt varför. Lyssna nu: när du kommer ut på andra sidan är du någon annan. Världen är en annan och ditt liv är ett annat. Du kommer att förstå. Du är inte klar här, inte den här gången heller.

Överlev. Det är allt.

"Hej. Börjar man så?"
Ja. Precis så börjar man.

söndag 6 augusti 2017

magin

Divergent. Mockingjay. Nephilim. Dovahkiin. The chosen one.
Kärt barn...

Va?


"I want to be a heroine, too!"
So be one.

Själv måste jag resa mig upp. Igen och igen och igen. Resa mig upp och lita på de vingar jag har i fantasin.

Jag är rödhårig igen. Jag visar det jag inte klarar av att säga. Ännu.

"There are a lot of different sorts of bravery."


måndag 24 juli 2017

ord ord ord

Jag är fast i mina egna tankar. Av någon anledning - okej, av en tydlig anledning - är det krig på gång i mitt huvud. Det bevisas för mig, gång på gång, att de tankar jag har om mig själv till stor del är osanna. Osanna för andra. Andra har andra åsikter om mig än vad jag har. Flera källor har nu meddelat att andra faktiskt har rätt att tänka sina egna tankar om mig. Bilda sig egna uppfattningar om mig. Jag har envist hållit fast vid mina egna åsikter. Andra får tycka vad helst de vill. Jag är ändå rätt klar med vad jag är och vad jag inte är. Andra har fel. De får tycka som de gör men de har fel. Jag har hållit krampaktigt fast vid den syn på mig själv som jag fått bekräftad, vid det som så länge fick växa till följd av hur jag sågs (ner) på. Nu krackelerar min självbild en aning. Jag börjar tro på och jag börjar lita på. Jag börjar behöva. Jag behöver våga ta emot den spegel jag blir given men jag är fullständigt livrädd.