söndag 13 maj 2018

Utan kryckor

På grund av omständigheter som resultat av, eller konsekvens ifrån, att jag desperat behövt någon slags förändring finner jag mig nu för första gången på många år medicinfri. Diverse typer av antidepressiv och ångestdämpande medicinering har aktivt följt med mig sedan år 2012 trots att jag innan dess varit anti allt som kallas antidepressiva. Nöden har ingen lag, lär det heta. Nöden i mitt fall har varit en explosiv ångest.

Jag undrar så mycket vad som finns under medicinerna. Mina känslor har varit så dämpade, även om mina reaktioner inte varit det, och det kanske har behövts. Jag vet inte om jag hade klarat av att hantera dem, känslorna, speciellt väl. Det är ett alldeles exceptionellt utdraget litet helvete att vara fånge i ett kroniskt ångesttillstånd.

Den största skillnaden ligger i hur medveten jag numera är om att världen är i färg. Det är inte bara grått. Ljudnivån verkar också ha skruvats upp en aning. Detta lär vara fullkomligt normalt - och, för mig, skrämmande. Nytt. Ovant. Det gör mig ledsen att det är så.

Jag vill inte behöva kämpa med detta längre. Inte så här. Inte så här ensam. Inte så här desperat. Inte så lidande, inte så full av hopplöshet och utmattning och - saknad. Går det över om jag sätter mig på tvären? 

Knappast. 

lördag 14 april 2018

Thank You



Det vikarierande hoppet. Vad är man utan? Finns man ens? Varför?

Jag blinkar bort tårar och det är det mest hoppingivande jag gjort på en tid. Närmar mig tankar om förlåtelse. En spänning släpper. För en kort stund andas jag stötvis, klar i huvudet. Utan att tänka efter har jag släppt gardet. Bakom muren bor det någon. Jag känner henne inte, känns inte vid henne. Det gör ingen annan heller. Hon har gjort misstag, för stora, för ofta. Det handlar om sekunder av vila. I frontlinjen är vi alla de samma. I dansen. Tiden upprepar sig, gång på gång bekänner vi färg. Nu, som då. Vi var alltid av samma skrot och korn. Dina tankar var mina, våra var erfarenheterna. Jag kommer inte att glömma.

This time that we had I will hold forever.

onsdag 28 mars 2018

ghosts of

Platsen jag knappt besökt på fem månader är sig lik. Jag hinner inte tänka efter innan jag öppnat ytterdörren per automatik och mött en hiss som verkar ha fastnat på femte våningen. Precis som vanligt. Innan hissen börjar röra sig neråt har jag tryckt på hissknappen sju gånger. Det tar fortfarande tre minuter att gå, vilket är tur, för jag är fortfarande sen. Jag kastar en snabb blick åt höger innan jag öppnar dörren till vänster. Jag har hört att hon bytt rum. Mina minnen är verkligen bara det nu, bara minnen.

"Är du tillbaka?" frågar någon.

"Det känns som om någon rivit ut mina inälvor" vill jag skrika, för jag skäms så. Sorgen gör mig matt.

Jag är tillbaka. 

tisdag 6 mars 2018

upwards and forwards

Jag tar mig ut igen och försöker med allt jag har. Försöker. Jag måste försöka sätta min tillit till något. Försöka. Igen. Jag bara måste våga lita på att det håller. Inte bara jag, också Ni. Ni som tvingas se mig, höra mig, vara med mig. Jag har hjärntvättat mig själv till att tro att jag inte får. VÄRDELÖS, uppmanar en monoton röst av karaktären ursinnig.

Jag ber till en gud jag inte vågar tro på att det ska gå vägen nu. Att tiden fått läka sår.

Det är dags.

onsdag 21 februari 2018

allting försvann

Jag flyr från skrivandet. Skrivandet var allt jag kunde ge. Jag gav mitt allt åt någon och...

Jag vill ha det tillbaka.

söndag 10 december 2017

hoppet är det sista

"Det låter skitjobbigt och sådant brukar vara värt det i slutändan."

Skitjobbigt.

Intellektualisera!

Värt det.

FORWARD, KIDS.

måndag 20 november 2017

round and round

Så att det inte blir tråkigt avslutar vi dagen med att det är synd om mig igen. Har jag haft en dålig dag? Nääe. Inte alls, faktiskt. Min mor kom med ett osedvanligt klokt konstaterande tidigare idag. Våra tankar hade gått i samma banor och det är inte första gången.

Ju mer tid man spenderar på egen hand desto mer tid har man att komma underfund med att man egentligen är fullständigt värdelös.

Det kan hända att jag använder starkare ord, riktigt så sa hon inte.

Lite oftare skulle jag gärna se att jag bara var nöjd. Med mig själv. Med hur mitt liv ser ut. Med sånt jag ändå inte kan påverka. Tyvärr verkar jag vara funtad på så sätt att jag är fullkomlig endast inom ett område: självkritik. Och självömkan. I slutändan är jag hemskt självcentrerad och väldigt trött på mig själv.

Det är en ny dag imorgon. Alltid. Det kommer inte längre med klausuler och för det är jag tacksam.