fredag 17 november 2017

karmic imbalance

Man kan på många sätt säga att jag fått mycket i mitt liv serverat på silverfat. Det har blivit påpekat i många omgångar. Det är sant, jag vet att det är sant. Visst, jag har jobbat för en stor del av silverfaten, men det är ändå inte alla förunnat. Ren tur har jag haft gott om. Slumpen har varit på min sida. Ödet också. Och änglarna.

Nu verkar vinden vända. Det känns tryggt för den del av mig som kallar sig pessimist.

Karma, we meet at last. I've been saving up.

</dramaqueen>

söndag 12 november 2017

"e ha vari ganska jyklot"

Jag tvekade ännu medan jag körde in på gården. "Nej", tänkte jag, och svängde om. Jag var på väg hem tillbaka innan jag insåg vad jag höll på med. Sa ett beslutsamt "men skärpning" och vände om igen vid nästa infart. Som att sätta på sig själv en tvångströja. Det är aldrig självklart. Jag vet att det är bra för mig men det brukar visa sig först efteråt. Jag satte på mig tvångströjan, körde tillbaka och parkerade bilen på gården varpå jag ledsagade mig själv in. Det är flera veckor sen senast.

"He tycker ja e värt en applåd!" 

Vissa sammanhang kommer med mer värme än andra.

onsdag 8 november 2017

om att öppna upp i andra rum

"Du måste inte ha gjort något fel."

Just ja. Det stämmer ju.

"Jag var ordentligt arg efter att du gick senast. Riktigt oprofessionellt. Jag är ledsen att det hände dig."

Jag hör dig även om jag inte kan omfatta.

"Det slog mig häromdagen att jag faktiskt får vara arg och att det är en adekvat känsla."

Precis. Men länge tog det.

"Bra. Du sparar in en timmes terapitid på det."

tisdag 7 november 2017

orphaned

Jag drömmer drömmar om att alla försvinner
en efter en

De där raderna går på repeat och har gjort det i nån vecka nu. Jag vänjer mig vid att stå bredvid, med maktlösheten alldeles intill. Är det inte av helt naturliga orsaker så är det kan inte, kan inte, kommer inte vidare. Oavsett orsak lämnas jag maktlös med min lott som obekvämt sällskap. Jag önskar att jag fick värme, snälla, som hon är van vid. Se på mig. Ecce homo. Du såg. För mycket. Vad? Om jag lovar, jag lovar, att jag vet bättre och kan?

Och: jag gör som jag gjorde, i försvar. För att inte vara den som överges överger jag. Det går bättre än jag vågat tro. Jag överlämnas lika ofta. Till förmån för "klubbar" jag inte kan delta i, inte längre. Inte med värdigheten i behåll ens om jag gavs chansen. Om något visar det sig att jag har en sådan. Gömts och glömts under välpolerade ytor, den är större än jag hade kunnat föreställa mig.

Så jag är tyst. Är tyst. Med mig själv. Tystnad.

Jag måste stå ut med mig själv och det är allt. Jag kan inte flytta. Jag är där jag är. Slarvigt fastspikad, i tanke likväl som handling.

Jag har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av.

Ensamt, gråter hon.
Ensamt gråter hon.
Jag väntar bredvid maktlösheten.
Utbudet gallskriker med sin frånvaro.

BUILDING BLOCKS säger korten, hur jag än vaskar, om och om och om igen.
RELEASE & SURRENDER.
Solen ville in men bara för någon minut. Jag är inte ensam och det är inte du heller. Du som är. Jag ser. Vi. Ecce homo. Amelia.

Jag tvingades pausa känslorna. Det blev för mycket. Förlåt mig.

Men trots allt! Titta! Jag ler igen. Jag stiger upp också när jag inte måste och jag ser förbi bokstäverna som gallskriker i neon. Neon, neon, neon. Jag ler. Igen. Jag ler mot ingenting och jag börjar kanske våga tro. Igen. Även utan.

Varsamt tar jag emot dig. Huden stramar inte längre. Utropstecknen skrämmer inte, de uppmanar, de vågar. Också i tomma oceaner. Viska: tillit.

Vissa misstag gör man hellre en gång för mycket.

tisdag 17 oktober 2017

fare well

Jag förändrar min vardag och mitt tankesätt ganska radikalt. Jag vet inte om det är möjligt, men det är nödvändigt och det är ofrånkomligt. Om jag ens kommer halvvägs på den tid jag gett mig tänker jag ta mig friheten att känna stolthet.

ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Och vem hade nu kunnat tro det?

måndag 16 oktober 2017

hur hur hur

Huruvida det är tänkt att man ska slåss på det här sättet...

Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.

Annars tar man sig ingenvart.
Annars får man ingen hjälp.
Och då dör man.

Tillit underlättar.
En gnutta hopp också.
Framtidstro.

Jag har läst genom texter som blev skrivna för fem år sedan i ett krampaktigt försök att förstå människan som föll. Jag minns henne. Hon mådde riktigt, riktigt dåligt. I slutet fanns det inga utvägar. Jag måste förlåta henne men det är så svårt när jag sitter här med facit i hand. Jag är underkänd.