söndag 10 december 2017

hoppet är det sista

"Det låter skitjobbigt och sådant brukar vara värt det i slutändan."

Skitjobbigt.

Intellektualisera!

Värt det.

FORWARD, KIDS.

tisdag 21 november 2017

närmare jorden för ovanlighetens skull

Jag går med en lätthet i stegen nu. Det är nytt territorium. Det är länge sen jag känt mig så... tillfreds som jag gör nu. Man kunde kanske tro annat med tanke på vad jag plitar ner här. Man ska inte tro på allt man läser. ;)

Tack vare en stor gnutta självdisciplin och en hel del tillförsikt fattar jag beslut som förändrar min vardag. Ett av dem har fått gro länge innan det implementerats till fullo och det kommer det kanske aldrig att göra. Det är inget jag är öppen om i dagsläget. Tyvärr, vill jag säga. Den striden tar jag senare.

Jag har så mycket i mitt liv att vara tacksam för. Jag har en grundtrygghet jag inte känt på många, många års tid. I sanning handlar det om det. Här kvällens tre största tacksamheter:

1. Omständigheter har fört mig närmare familjen. Det är inte så att de någonsin har varit långt borta, men närmare nu och gott så. Mina föräldrar och min pojkvän har visat sig vara det största stöd jag kunnat önska under de senaste månaderna. Mitt liv har varit allt annat än lugnt och jag har krigat för att ordna upp det. Jag har fallit och jag har misslyckats. Med ett lugn och en positivitet guidar de mig, får mig att skratta, tror på mig och finns där, osvikligt.

2. På andra noter: jag har hittat tillbaka till läsandet. Under flera års tid har det fallit undan och jag har inte kunnat koncentrera mig. Det har gjort mig väldigt ledsen. Under min uppväxt var jag hon som gömde mig under täcket och läste inpå småtimmarna, i mörkret för att mamma och pappa inte skulle vakna och bli arga. Sen flyttade jag hemifrån och lärde mig vad ångest är, på riktigt. Ångest aktiverar och läsningen är en av de saker som föll bort som livsavgörande. I söndags läste jag hela dagen. Sällan är böcker så gripande. Jag tackar.

3. Jag rannsakar mig själv på daglig basis. Det är jag tvungen till. Impulsiv är mitt mellannamn och det ställer som regel till problem om jag inte ser upp. Jag har lätt för att flyga iväg och i slutändan är det bara jag som kan grunda mig. Just nu ingår jag i sammanhang där jag får göra det i sällskap av likasinnade varje vecka. Flera gånger. Tack vare att min impulsivitet faktiskt också drar mig i positiv riktning, till exempel att jag anmäler mig till kurser jag med all säkerhet kommer att känna mig utmanad under, stiger jag utanför min egen bekvämlighetszon och det behövs.

Jag ser fram emot att stiga upp på morgonen och få sätta mig ner med en kaffekopp och skriva lite. Bara det. Just nu är jag inte min egen värsta fiende. För åttonde gången: tacksamhet!

Vi vandrar vidare.

måndag 20 november 2017

round and round

Så att det inte blir tråkigt avslutar vi dagen med att det är synd om mig igen. Har jag haft en dålig dag? Nääe. Inte alls, faktiskt. Min mor kom med ett osedvanligt klokt konstaterande tidigare idag. Våra tankar hade gått i samma banor och det är inte första gången.

Ju mer tid man spenderar på egen hand desto mer tid har man att komma underfund med att man egentligen är fullständigt värdelös.

Det kan hända att jag använder starkare ord, riktigt så sa hon inte.

Lite oftare skulle jag gärna se att jag bara var nöjd. Med mig själv. Med hur mitt liv ser ut. Med sånt jag ändå inte kan påverka. Tyvärr verkar jag vara funtad på så sätt att jag är fullkomlig endast inom ett område: självkritik. Och självömkan. I slutändan är jag hemskt självcentrerad och väldigt trött på mig själv.

Det är en ny dag imorgon. Alltid. Det kommer inte längre med klausuler och för det är jag tacksam.

åtta sätt att börja

Jag vinkade hejdå och sen sov jag i en månad.

"Ta hand om påjtchin." Så sa du. Det allra sista. Vad jag önskar att det inte var så.

Jag har blivit vald av andra, det är min hemlighet.

Det ställe där jag kunde andas är just det. Dåtid. Jag måste inse att det är nog nu. Jag backar för att jag måste. Jag lever sex år tillbaka i tiden för livet skrek omstart och jag söker min röst. Desperat men med säkerhet. Det gör för ont att se att du finns kvar i världen medan jag gör mitt bästa för att göra rätt för mig. Du gjorde mig så liten.

Och du - du sa ingenting. Vad jag önskar att det inte var så.

Vad händer när jag stannar upp och låter tankarna komma ikapp? I form av en varning ber jag andra göra just det - men jag då?

Jag ser att jag skulle ha all rätt att vara stolt över mig själv nu. Jag bevisar det jag trodde var omöjligt genom att våga sitta tyst och stilla med mig själv som enda sällskap. Det är inte så dåligt som jag gått omkring och trott.

Det pratas om självömkan och vi nickar alla igenkännande. Likadant med tidigare nämnda och använda offerkoftor.

Repeat what works, not what doesn't.



fredag 17 november 2017

karmic imbalance

Man kan på många sätt säga att jag fått mycket i mitt liv serverat på silverfat. Det har blivit påpekat i många omgångar. Det är sant, jag vet att det är sant. Visst, jag har jobbat för en stor del av silverfaten, men det är ändå inte alla förunnat. Ren tur har jag haft gott om. Slumpen har varit på min sida. Ödet också. Och änglarna.

Nu verkar vinden vända. Det känns tryggt för den del av mig som kallar sig pessimist.

Karma, we meet at last. I've been saving up.

</dramaqueen>

söndag 12 november 2017

"e ha vari ganska jyklot"

Jag tvekade ännu medan jag körde in på gården. "Nej", tänkte jag, och svängde om. Jag var på väg hem tillbaka innan jag insåg vad jag höll på med. Sa ett beslutsamt "men skärpning" och vände om igen vid nästa infart. Som att sätta på sig själv en tvångströja. Det är aldrig självklart. Jag vet att det är bra för mig men det brukar visa sig först efteråt. Jag satte på mig tvångströjan, körde tillbaka och parkerade bilen på gården varpå jag ledsagade mig själv in. Det är flera veckor sen senast.

"He tycker ja e värt en applåd!" 

Vissa sammanhang kommer med mer värme än andra.

onsdag 8 november 2017

om att öppna upp i andra rum

"Du måste inte ha gjort något fel."

Just ja. Det stämmer ju.

"Jag var ordentligt arg efter att du gick senast. Riktigt oprofessionellt. Jag är ledsen att det hände dig."

Jag hör dig även om jag inte kan omfatta.

"Det slog mig häromdagen att jag faktiskt får vara arg och att det är en adekvat känsla."

Precis. Men länge tog det.

"Bra. Du sparar in en timmes terapitid på det."