tisdag 17 oktober 2017

fare well

Jag förändrar min vardag och mitt tankesätt ganska radikalt. Jag vet inte om det är möjligt, men det är nödvändigt och det är ofrånkomligt. Om jag ens kommer halvvägs på den tid jag gett mig tänker jag ta mig friheten att känna stolthet.

ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Och vem hade nu kunnat tro det?

måndag 16 oktober 2017

hur hur hur

Huruvida det är tänkt att man ska slåss på det här sättet...

Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.

Annars tar man sig ingenvart.
Annars får man ingen hjälp.
Och då dör man.

Tillit underlättar.
En gnutta hopp också.
Framtidstro.

Jag har läst genom texter som blev skrivna för fem år sedan i ett krampaktigt försök att förstå människan som föll. Jag minns henne. Hon mådde riktigt, riktigt dåligt. I slutet fanns det inga utvägar. Jag måste förlåta henne men det är så svårt när jag sitter här med facit i hand. Jag är underkänd.


man måst tråo på naa

Varje dag är att utforska nu. Det blev annorlunda så snabbt. Så annorlunda så snabbt. Nu menar jag endast det inre livet, det yttre är inte för mig att yttra mig om. För tillfället. Men jag märker ju en skillnad redan och kan inte låta bli att fråga mig själv:

hur kunde det ta så länge?

Jag ser inte på mig själv som dum. Men ta mig fan om jag inte fattar trögt.

Jag vet precis vad jag skulle säga om jag kunde gå fem år tillbaka i tiden. Det finns vissa människor jag skulle vara riktigt, riktigt, riktigt arg på. Jag var ärlig. Och ändå. Mot bättre vetande. Men han kunde inte se in i framtiden han heller och att prata var inte en svårighet för någon av oss. Att välja, däremot. Intuitionen, däremot. Det var att singla slant. Just innan myntet landade sa jag klave och klave är vad det blev.

Kanske var det meningen att det skulle se ut just så här. Det tar emot att ens försöka se det ur den synvinkeln men jag mår bäst så. Nu kommer någon att skrika livslögn men jag har börjat tro på ödet. Också för att jag mår bäst så. Det sägs att det sista steget är att använda sig av sina erfarenheter och föra dem vidare.

man måst tråo på naa

lördag 14 oktober 2017

hur ska det gå?

Lyssnar på Melissa Horn. Trasslar in mig i texter. Umgås med mig själv. Springer från mig själv. Ger upp. Stiger upp. Tar in intryck. Sorterar. Lär känna. Lämnar bort. Blir lämnad. Tar tag i. Gör mig av med. Väljer. Väljer. Väljer. Väljer bort.

Sällan har det hänt så mycket i mitt liv som det gör just nu. Jag står upp för mig själv på daglig basis och jag är ärlig. Jag ger ut allt av mig själv om den del av mig som byggts upp under åren. Blir bemött varierande. Har sett levande frågetecken, igenkännande nickningar, otrolig förvåning, förståelse och dörrar som stängs medan andra öppnas.

Inser att jag fortfarande inte vet. Vem jag är. Ens närapå.

Blir panikrädd.

Vill fly.

Flyr inte, möter, söker svar, ser.

Gör annorlunda.

Och hittar ett lugn i en tro på lugnet.

Numquam sola sum quia angeli pro me vigilant.


onsdag 4 oktober 2017

det jag kallade domedagen

Länge sen det sjungits här. Jag sjunger på andra ställen nu. Ibland kan jag önska mig tillbaka. Det fanns tider då jag satt framför pianot och tonerna kom lekande lätt. Som om mina fingrar tillhörde någon annan. Jag sjöng, som jag sjöng. Som om jag kunde. Ärligt. Klart. Samma gällde gitarren. Fingrarna hittade ackorden. Och trummorna. Rytmen.

"Bra början," fick jag höra. Sen kom något i vägen. Jag kan inte sätta ord på det och det är alltid illa då.

Tack för nyckeln.

Jag sjunger på andra ställen nu. Det är inte mitt beslut. Det känns som om det är gemensamt. Orsaker olika, orsaker oklara.

Det är framför allt mig själv jag gör besviken. Jag tror att det ska vara så. Jag kan väldigt lite åt att andra tycks dras till det trassel som är jag. Åtminstone har några vettet att ta farväl.

Det är inte ett avsked, det är inte ett avslut, det är verkligheten.

Och det känns som om någon dött.