tisdag 17 oktober 2017

fare well

Jag förändrar min vardag och mitt tankesätt ganska radikalt. Jag vet inte om det är möjligt, men det är nödvändigt och det är ofrånkomligt. Om jag ens kommer halvvägs på den tid jag gett mig tänker jag ta mig friheten att känna stolthet.

ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Och vem hade nu kunnat tro det?

måndag 16 oktober 2017

hur hur hur

Huruvida det är tänkt att man ska slåss på det här sättet...

Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.

Annars tar man sig ingenvart.
Annars får man ingen hjälp.
Och då dör man.

Tillit underlättar.
En gnutta hopp också.
Framtidstro.

Jag har läst genom texter som blev skrivna för fem år sedan i ett krampaktigt försök att förstå människan som föll. Jag minns henne. Hon mådde riktigt, riktigt dåligt. I slutet fanns det inga utvägar. Jag måste förlåta henne men det är så svårt när jag sitter här med facit i hand. Jag är underkänd.


man måst tråo på naa

Varje dag är att utforska nu. Det blev annorlunda så snabbt. Så annorlunda så snabbt. Nu menar jag endast det inre livet, det yttre är inte för mig att yttra mig om. För tillfället. Men jag märker ju en skillnad redan och kan inte låta bli att fråga mig själv:

hur kunde det ta så länge?

Jag ser inte på mig själv som dum. Men ta mig fan om jag inte fattar trögt.

Jag vet precis vad jag skulle säga om jag kunde gå fem år tillbaka i tiden. Det finns vissa människor jag skulle vara riktigt, riktigt, riktigt arg på. Jag var ärlig. Och ändå. Mot bättre vetande. Men han kunde inte se in i framtiden han heller och att prata var inte en svårighet för någon av oss. Att välja, däremot. Intuitionen, däremot. Det var att singla slant. Just innan myntet landade sa jag klave och klave är vad det blev.

Kanske var det meningen att det skulle se ut just så här. Det tar emot att ens försöka se det ur den synvinkeln men jag mår bäst så. Nu kommer någon att skrika livslögn men jag har börjat tro på ödet. Också för att jag mår bäst så. Det sägs att det sista steget är att använda sig av sina erfarenheter och föra dem vidare.

man måst tråo på naa

lördag 14 oktober 2017

hur ska det gå?

Lyssnar på Melissa Horn. Trasslar in mig i texter. Umgås med mig själv. Springer från mig själv. Ger upp. Stiger upp. Tar in intryck. Sorterar. Lär känna. Lämnar bort. Blir lämnad. Tar tag i. Gör mig av med. Väljer. Väljer. Väljer. Väljer bort.

Sällan har det hänt så mycket i mitt liv som det gör just nu. Jag står upp för mig själv på daglig basis och jag är ärlig. Jag ger ut allt av mig själv om den del av mig som byggts upp under åren. Blir bemött varierande. Har sett levande frågetecken, igenkännande nickningar, otrolig förvåning, förståelse och dörrar som stängs medan andra öppnas.

Inser att jag fortfarande inte vet. Vem jag är. Ens närapå.

Blir panikrädd.

Vill fly.

Flyr inte, möter, söker svar, ser.

Gör annorlunda.

Och hittar ett lugn i en tro på lugnet.

Numquam sola sum quia angeli pro me vigilant.


onsdag 4 oktober 2017

det jag kallade domedagen

Länge sen det sjungits här. Jag sjunger på andra ställen nu. Ibland kan jag önska mig tillbaka. Det fanns tider då jag satt framför pianot och tonerna kom lekande lätt. Som om mina fingrar tillhörde någon annan. Jag sjöng, som jag sjöng. Som om jag kunde. Ärligt. Klart. Samma gällde gitarren. Fingrarna hittade ackorden. Och trummorna. Rytmen.

"Bra början," fick jag höra. Sen kom något i vägen. Jag kan inte sätta ord på det och det är alltid illa då.

Tack för nyckeln.

Jag sjunger på andra ställen nu. Det är inte mitt beslut. Det känns som om det är gemensamt. Orsaker olika, orsaker oklara.

Det är framför allt mig själv jag gör besviken. Jag tror att det ska vara så. Jag kan väldigt lite åt att andra tycks dras till det trassel som är jag. Åtminstone har några vettet att ta farväl.

Det är inte ett avsked, det är inte ett avslut, det är verkligheten.

Och det känns som om någon dött.

fredag 22 september 2017

tabula

#3 

Jag sitter med en cigarrett i handen på en evighetsbalkong. Hit har jag hamnat igen. Omvärlden är ointresserad av att lösa gåtan jag tycks ställa. Svaret har jag ingen lust att ens närma mig men nästan alla jag möter knycklar ihop sig i ovisshetstrassel när min blick möter deras. 
 Vilken tur att hon frodas i denna halvfärdighetsatmosfär. Hon och några få av slumpen utvalda varelser. 
 Jag tar ett bloss till. Drar in gåtan och andas ut den igen. Varje gång blir den vidare och varje gång förvandlas jag mer och mer till den. 
 
 Hon ber mig om en tjänst. Det är någon som andas i lägenheten. Någon som tappat bort sig mellan världarna. Hon vill att jag ska andas tillsammans med henne och tala hennes språk. Hon vill hjälpa den som andas, bara andas, att komma vidare. Hon vill fråga henne vad hon letar efter. 
 Nu får gåtan vänta och min andning får öppnas upp för det som otåligt vilar mellan himmelen och jorden. Där på femte våningen har hon fastnat och jag kan hjälpa henne ta hissen till översta våningen. 
 Jag andas. Gåtan försvinner för ett ögonblick. Jag blir tom. 
 "Använd min tunga och mina läppar en stund käraste vilsna vän. Här får du min tystnad. Säg vad du har att säga. Låt mig få vara en sanningens fiol. Spela upp din sorgesång för skytten här bredvid." 
 Sången faller ur mig. Stråken känns i strupen. Jag fäller alla tårar i hennes ställe. Hon får äntligen bryta tystnaden hon hållit i så länge. Hon är färdig. För den här gången.
 
 Vinden tycks ha stannat. Det är nog bäst att bara andas igen. Gåtan är inte mera löst än vad den var för några ögonblick sedan. Tacka gudarna för det. Hissen har lämnat byggnaden. Vi kan gå och lägga oss igen.

rasa

#4

Han är aldrig trött. Oavsett hur trött han säger att han är så är han aldrig trött, vilket torde tyda på att han är trött mest hela tiden. Han är en mästare på att upprätthålla fasader. Han måste hålla upp någon eller någonting mest hela tiden.
 Det blir skadligt. Det som gömmer sig där bakom fasaderna har jag lager för lager börjat skalat bort. Under en lång, lång tid.
 En kväll satt vi hos mig, jag på soffan och han vid pianot ett rum borta. Vi drack öl och sen drack vi té. Han hade frågat om han fick spela på min Helga. Visst fick han det, Helga är till för att spela på och hon har tyvärr fått alldeles för lite uppmärksamhet av mig för tillfället.
 Han är musikalisk. En naturgåva. En sån som kan sätta sig framför vilket instrument han kommer över och bara sjunga milda sånger. Bekanta sånger, obekanta sånger, påhittade sånger och bara toner.
 Den här gången improviserade han. Jag har aldrig fattat hur han får lyriken att stämma så in med musiken och hur han lyckas skapa symbolik på en millisekunds tankeverksamhet. Det var inte en mörk sång, inte direkt. Ju mer han spelade desto mer personlig blev den. Jag bara satt och stirrade. Den handlade om hans barndom, om saker han aldrig kunnat eller vågat eller förstått att fråga. Den handlade om besvikelse och tacksamhet och en stor, stor kärlek.
 Vid det sista ackordet grät vi båda två.
 Jag såg dig. Jag såg Dig. Det som är du. Utan fasader.
 Det var ett privilegium.

tisdag 19 september 2017

ilska

 Det pågår ett krig ovanför mig. Den sortens krig jag lärt mig undvika den hårda vägen. En gång i tiden var det inte krig, inte alls. Det var frihet. Det var nu eller aldrig, en kväll då vad som helst kunde hända. Inte längre.
 Det pågår ett krig inuti mig. Det jag kommit att kalla intellekt har alltid vunnit hittills. Det har faktiskt varit skrattretande hur bra jag varit på att recitera min egen bakgrund utan att känna en tillstymmelse till känsla. Sen plötsligt. Sen plötsligt sätter hon mig vid ett bord och ber mig att ta tag i en krita. Ta tag i en krita och rita en ram. I svart. Sen fylla ramen.
 Låter enkelt, gör det inte? Det är väl bara att rita. Nej. Det är inte så jävla bara.
 Det som hände var att jag kom i kontakt med en av baskänslorna. En baskänsla folk förundrat sig över att jag inte känner eller visar. Det är för att jag inte har känt den och därmed inte kunnat visa den. Nu bubblar den över.
 Kvar sitter jag med mitt krig.
 Kvar sitter jag och vill springa tre varv runt kvarteret skrikande medan jag kastar oöppnade vinflaskor runt mig som en vettvillig.

 Men sini nej, det kan jag inte. Jag är en duktig flicka. Duktiga flickor BETER SIG.

tabula

#2

Höstlöven är utspridda på marken där vi går. När de tillsammans till slut hade dalat ner från de festklädda träden fylldes luften av en avklädd, frisk tomhet. Den ökända friska tomhet som hade för vana att fylla mig med en sån intensitet att mitt hjärta inte vet vart det ska ta vägen. 
 Svåra frågor vill jag fråga dig nu. De som hjärtat vill ha svar på. Vilken del sitter fastspikad med mest spikar? Vem släcker lamporna och var är strömbrytaren? Kan vi dela på den här friska tomheten så ingen av oss insjuknar? Vem är du när ingen tittar på? Inte ens den du påstår dig vara? Vem sitter längst där inne och betraktar allt som du dömer? Ska vi falla och sen ta emot oss med ena benet? Det är väl det som kallas att ta ett steg. 
"Oj, tyst någon kommer!" 
 Tillbaka till vardagens små omskrivningar. När ska vi boka tid på bergets högsta topp igen? Myrorna ser ut som människor där uppe.

tabula

#1

 Nu är det höst igen. En ny höst.
 Jag kan aldrig vara säker på vad som händer. Aldrig vara säker på vart de vilande krafterna drar mig. 
 I höst ska jag observera dem. Låta det som är finnas. Inte gömma mig i fantasifigurer. Men det är aldrig säkert. Men en sak är säker. 
 Att vi finns. Vi finns här. Vad som än händer. Hur det än händer. 
 Mellanvärlden och den gula fågeln finns i mellanrummet. 
 Veni, vidi, rasa.

söndag 17 september 2017

rasa

#3

Vi gick genom stan. Höstlöven tog över landskapet, fick det att se nästan upplyst ut. Det passade oss mer än väl. Höstlöven hjälpte till att skapa den stämning som redan fanns.
 "Om du var tvungen att skala bort alla lager av din personlighet, vilken skulle du ha svårast att skiljas från?"
 Den frågan hade fått oss båda att tystna. Det var ovanligt att vi båda var tysta samtidigt. I vanliga fall pratade vi i munnen på varandra och hälften av kommunikationen skedde intuitivt. Att samla ihop alla intryck av honom tog nästan all min energi men jag gjorde det gärna.
 Jag ville svara hoppet. Utan hopp ville jag inte leva och då spelade det ingen roll hur min personlighet såg ut. Han godtog inte mitt hopp. Han ansåg inte att det var en del av min personlighet och dessutom var det ett alldeles för ödmjukt svar.
 Själv ville han säga det-där-som-gör-att-folk-tycker-om-mig.
 "Utan hopp får folk tycka vadhelst de vill," kontrade jag. Vi gick vidare, för den här sortens diskussion hade inget slut. Allt var precis som det skulle.
 Ett moln av höstlöv blåste upp framför oss. Gult och grönt och rött och brunt.
 "Det är ju kombinationen som gör det! Du skulle inte vara någonting utan kombinationen. Utan hopp kunde du vara vem som helst. Fattar du?"
 Han såg på höstlöven som landat framför oss. Han fattade.
 Vi gick vidare.

måndag 11 september 2017

rant

Och det idiotiska i att ta mediciner för att dämpa ångest- och depressionssymptom och av medicinen få ångest- och depressionssymptom. Och dessutom en hel massa andra fysiska underligheter. Jag skakar som ett asplöv, till exempel. Inte för att jag fryser.

Just nu lever jag i ett eget litet moln. Det går runt, runt, runt i huvudet och jag gör mitt bästa för att hänga med.

Fy attan.

"Kom igen, låt mig bara få leva" kvider en röst i mitt huvud. "Stå ut" kontrar en annan.
"Men..."
"Jo."

torsdag 7 september 2017

this thing about failing

As filial children, we have an expectation to fulfill. We are expected to climb mountains. These are mountains that our parents climbed, standing on the shoulders of the giants that walked before them. As filial children we encounter these mountains. We hear about them and we hear about the obstacles that were overcome, and we are expected to do the same. Yet, in showing the ways to the mountains that are for us to climb, our parents seem to forget this one essential thing: they didn’t do it alone. 
Sometimes we feel like we can't possibly live up to all the expectations that are put upon us. Why? Is it simply because we haven't been taught how to ride that particular bike yet? And still, we are supposed to know how to do it?
Also: whose expectations are they, exactly? Your own?
Are you sure?

There's a person in my life who inspires and challenges me daily. For this I am grateful. Sometimes we end up having conversations that stick with me. This is the result of one of those. It's his quote, really. The part of me that feels a need to toy around with words did, in this case. I also had the audacity to post it on my own blog.
Hi! You know who you are. Keep thinking. You teach me a lot, even if you don't believe it. You will. Be kind to yourself. You know. I know you know. Thank you. 

tisdag 5 september 2017

iridescent

standing in the wake of devastation
waiting on the edge of the unknown
the cataclysm raining down 
insides crying impossibly alone
save me now

cold and lost and desperation
built up hope but failure's all
remembering the sadness and frustration
let me go
let me go

in a burst of light that blinded every angel
the sky has blown the heavens into stars
the gravity of tempered grace
falling into empty space

cold and lost and desperation
built up hope but failure's all
remembering the sadness and frustration

let it go
let it go
let go




fredag 1 september 2017

fake it 'til you



nuräckerdetnuräckerdetnuräckerdetnuräckerdetnuräckerdetnuräckerdet

torsdag 31 augusti 2017

rasa

#2

 Knackningen på dörren var närmast frenetisk. Jag var yrvaken. Jag ville så gärna ignorera honom, stänga honom ute. Klockan var inte ens sju på morgonen. Han slutade inte knacka. Precis som han brukar kom han in när jag inte öppnade och jag gav efter. Som jag brukar.
 Efter varandra gick vi i tystnad till rökrummet. En outtalad överenskommelse. Han hade skrivit en låt, sa han, när vi satte oss ner mitt emot varandra. I mitt stilla sinne undrade jag hur länge han varit vaken den här gången. Hur mycket han inte hade sovit och vem i personalen som hade lyssnat just inatt.
 Gitarren var lika hemma som rökrummet men något var annorlunda den här morgonen. Melodin var annorlunda och lyriken var annorlunda. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, inte medan han spelade. Hans blick sa mer än musiken och det hände sällan, nästan aldrig. Han såg rakt igenom mig.
 Det var den morgonen jag träffade Uno.

onsdag 30 augusti 2017

det finns hälsningsfraser - och det finns

"Va fö sorts väsen ji tu riktit? Ji du en 'tålidennar' tu å? Ja känd ju e direkt du kom in. Du kan dehäär tu redan. Som en älvo ji du."


... and I can't explain it, nor do I want to.

måndag 28 augusti 2017

all that you sacrificed

"Jag är inget offer!!!" halvskrek jag och spände ögonen i människan framför mig.  Torsdagen till ära satt jag för fjärde gången bara den veckan i en terapistol. Jag var inte ensam och det var just det jag ville förmedla också. Troligen lät jag ganska desperat.

Jag vet inte varför det tedde sig så fruktansvärt viktigt att klargöra att jag verkligen, verkligen, verkligen inte var något offer. Det var inte som om jag agerat i enlighet med de orden alla gånger.

"Klä av dig offerkoftan" hade hon bett mig ungefär två månader innan. De orden hade lämnat sina spår. Hon hade rätt. Jag borde vara bättre på att släppa.

Jag har varit ett offer. Har varit.

Under det finns tidsrymder.

söndag 27 augusti 2017

aaaaallt...

Efter en riktigt särdeles helvetisk vecka förberedde jag mig på att tillbringa några dagar mitt emellan två världar. Och bara så där, mitt i allt, hux flux, upp och ner, var jag här! Ni kan tänka er att jag såg på mig själv uppifrån och trodde att jag äntligen fått gå över den magiska gränsen mellan normalitet och galenskap.


Och det var den sommaren.

söndag 20 augusti 2017

danger ahead

se mig i ögonen
utan att vackla

se mig i ögonen
utan att röra en min

se inte bort
se mig

utan att

köpa dig en ursäkt eller ännu ett mantra

säga nej och låsa ut

tvinga bort tvånget

igen
igen
igen

se mig i ögonen när jag blundar

lördag 19 augusti 2017

rasa

#1

 Det här är ett av de bästa ställena jag kunde hitta för att inleda den tiotusende vägen ut. Jag vet inte exakt var jag är. Det har jag aldrig vetat här. Jag ser en gul fasad och en röd ytterdörr. En stege leder upp till taket. Det skulle gå så lätt att klättra upp för den. Det har jag aldrig tänkt tidigare.
 Jag vet att han har varit här relativt nyligen. En knappt påtänd tändsticka avslöjar hans närvaro.
 Det är höst snart igen. Det är höst och det här stället är lika vidunderligt försvinnande som det var förra hösten och hösten före det. Jag var aldrig här vintertid. Jag vet inte om jag någonsin varit här förr.
 Det är höst snart igen. En ny höst.
 Jag kan aldrig vara säker på att han stannar. Det är det enda säkra.
 Det och att vi finns.
 Här.
 Veni vidi.

måndag 14 augusti 2017

the a team

Lilla syster. Syster i tanke och i handling. Lillasyster. Var börjar du och var slutar jag? Det var riktigt suddigt i början. Ju mer vi tittar utan att panikblunda och streta emot desto tydligare blir det. Jag märker ju att du vet. Jag ser att du vet. Tiden kan inte mätas i idag och igår och imorgon när igår är idag och idag är imorgon.

Helst skulle jag önska att du hade förmågan att läsa mina tankar för min självrespekt är inte vad den borde vara. Det måste finnas något att hämta från min tid i egocentrum. Det kan hända att jag blir galen annars. På riktigt. Jag imploderar.

Lyssna. Snälla. Jag vet mer än du tror och du är faktiskt vare sig ensam eller unik. I det här fallet är det en tillgång. Använd.

Förlåt.

lördag 12 augusti 2017

from me to

Hej, vännen. Du som sitter där på bryggan en fredag i maj när sommaren bara väntar på att komma igång. Du gömmer dig bland folk och din värld har raserats. Du öppnar ett nytt anteckningsblock, ett mörkblått, och tvekar med pennan darrande över den första raden. Du vet inte hur man påbörjar en bok som ska bli den sista. Du vet bara att du inte har något annat val. Konsekvenserna av dina handlingar har hunnit ikapp dig och du kan inte rättfärdiga dem för dig själv. Inte den här gången. Du kan inte hantera ditt liv med vetskapen om att du förstört det du så länge hängt dig fast vid som den mest fasta punkten i hela världen. Du är avskydd. Du är hatad. Du har lämnats att klara dig själv och det gör du inte. Du gråter nästan enbart i panik. Du gråter hela tiden nu. Tröstlöst.

Sitter du kvar vid Gustavsborg? Får jag träffa dig om jag åker till bryggan nedanför akutmottagningen? Jag skulle vilja prata med dig. Vet du, du behöver den månad du har framför dig. Den kommer att göra så sjuhelvetes ont. Ungefär varje sekund, faktiskt. Nä, det är inte rätt, det som hände. Jag är så ledsen över att du tvingas fundera på varför en gång till. Det borde du inte behöva. Jag är så ledsen över att du ännu en gång gömmer dig i den falska trygghet du trodde att du lämnat bakom dig. För att du inte vågar annat, eller orkar, eller klarar. För att du gett upp.

Du kommer att få ett svar på ditt varför. Lyssna nu: när du kommer ut på andra sidan är du någon annan. Världen är en annan och ditt liv är ett annat. Du kommer att förstå. Du är inte klar här, inte den här gången heller.

Överlev. Det är allt.

"Hej. Börjar man så?"
Ja. Precis så börjar man.

söndag 6 augusti 2017

magin

Divergent. Mockingjay. Nephilim. Dovahkiin. The chosen one.
Kärt barn...

Va?


"I want to be a heroine, too!"
So be one.

Själv måste jag resa mig upp. Igen och igen och igen. Resa mig upp och lita på de vingar jag har i fantasin.

Jag är rödhårig igen. Jag visar det jag inte klarar av att säga. Ännu.

"There are a lot of different sorts of bravery."


måndag 24 juli 2017

ord ord ord

Jag är fast i mina egna tankar. Av någon anledning - okej, av en tydlig anledning - är det krig på gång i mitt huvud. Det bevisas för mig, gång på gång, att de tankar jag har om mig själv till stor del är osanna. Osanna för andra. Andra har andra åsikter om mig än vad jag har. Flera källor har nu meddelat att andra faktiskt har rätt att tänka sina egna tankar om mig. Bilda sig egna uppfattningar om mig. Jag har envist hållit fast vid mina egna åsikter. Andra får tycka vad helst de vill. Jag är ändå rätt klar med vad jag är och vad jag inte är. Andra har fel. De får tycka som de gör men de har fel. Jag har hållit krampaktigt fast vid den syn på mig själv som jag fått bekräftad, vid det som så länge fick växa till följd av hur jag sågs (ner) på. Nu krackelerar min självbild en aning. Jag börjar tro på och jag börjar lita på. Jag börjar behöva. Jag behöver våga ta emot den spegel jag blir given men jag är fullständigt livrädd.

fredag 21 juli 2017

skyrim

Hur ska jag förklara det här nu då?

1. Jag älskar fantasyvärldar.
2. Jag är proffs på ganska många fantasyvärldar.
3. De allra, allra flesta hör till genren litteratur.
4. Några finns i filmformat.
5. Jag trodde att jag visste mycket.
6. Nu har mina ögon öppnats för the Elder Scrolls.
7. Vi snackar datorspel.
8. Vi snackar inte längre världar, utan universum.
9. Och inte vårt.
10. Och man får utforska.
11. Och skapa själv.
12. Hjälp.

torsdag 13 juli 2017

Wardruna

"Lyssna på musik med trummor" fick jag som råd i slutet på förra året. Tanken var att det skulle grunda mig. Jag flyger på daglig basis runt i mina egna drömmar och mardrömmar en stor del av min vakna tid och trummor lär ska hålla mig mer markbunden. Eller hur det nu fungerar.

Förra veckan trillade jag över ett band. Det är lite oklart om vi befinner oss i en scen ur Ronja Rövardotter eller om vi råkar frammana lite nya demoner eller om det är så här mitt känslospråk låter - hur som helst är jag trollbunden. Väck mig aldrig. 

torsdag 6 juli 2017

då som nu

Jag isolerade mig. De har det bättre utan mig, tänkte jag, trodde jag. Hur skulle nån annan orka med mig när jag inte orkade med mig? Jag låtsas som om jag inte finns. Stänger dörren till allt och blir osynlig. Om jag inte finns kan det inte göra ont. Jag isolerar mig. Vad jag önskar att det inte fungerat så bra.

Och samtidigt vet jag att jag gjorde det jag kunde och lite till. Det var inte tillräckligt. Jag ångrar få saker. De relationer som raserats hör till den kategorin. Jag hade kunnat göra mer. Det måste jag ha kunnat. Eller?

Jävla, jävla, jävla sjukdom.



fredag 30 juni 2017

nytt kapitel

Jag har sommarlov.
Jag köpte en fidget spinner.

Märkliga tider vi lever i.

onsdag 28 juni 2017

småbarn i en spökstad

Har återupptäckt Kent. Bevare mig väl. Vill minnas att jag hörde nånstans att vem som helst kunde skriva Jocke Bergs låttexter, det är bara att räkna upp slumpmässigt valda ord. När jag var yngre skulle jag ha hållit med. Jag dissade allt som hette Kent i många år även om jag verkligen, verkligen ville gilla. Det var inte brist på engagemang; jag begrep ingenting. Och texterna är ju det jag fastnar för.

Om det är så att jag begriper mer på äldre dar eller om jag möjligen har blivit mer poetisk/flummig eller bara har mer att associera till låter vi vara osagt.

Jag gillar detta. Oavsett. Jag gillar det mycket.


tisdag 27 juni 2017

Jag och min skuggsida

"Vad är det? Skäms du?"

Hon reagerar på en förändring i mitt kroppsspråk jag inte själv lagt märke till. Jag gör mitt bästa för att återge en del av mitt liv som kommit att påverka mer än jag helst skulle medge, men gör det ändå. Det behövs i sammanhanget. Det är något jag ändå varit tyst om så pass länge att jag förvånas över hur mycket jag har att berätta. Det är så skönt att äntligen få prata om det.

Klart jag skäms. Den här delen av mig vill jag helst hålla på avstånd. Titta kisande mot och avfärda och inte kännas vid. Men - det tjänar ingenting till. Så jag berättar ändå.

Polaritet. 

Det lär bli ett helvete att lära känna dig. Välkommen.

måndag 26 juni 2017

börjar om varje dag

Med regelbundna intervall fattar jag Gigantiska Beslut. Beslut med konsekvenser. Valda. Jag bestämmer mig för att något måste ändras NU och sedan är jag envist beslutsam i några dagar. Hugget i sten ska det vara och stenen kan vid behov användas för att banka in budskapet. Jag står där med stenjäveln och till en början är den lätt. En välkommen utmaning, till och med. Sen blir den tyngre. 

Jag har nämnt det tidigare. Jag har skrivit ett helt inlägg om det. Nu kommer det igen: min bristande förmåga att vara konsekvent frustrerar ihjäl mig. Jag går emot mina egna värderingar och lyckas på nåt sätt rättfärdiga beteendet. För mig själv. En stund. 

Visst, det handlar inte bara om det. Det ligger annat bakom också. Om det bara handlade om självdisciplin hade det varit betydligt lättare men nu är det inte så. 

Och visst, allt kan inte vara enkelt. Vissa saker måste man kämpa för. Då underlättar det att veta att man inte är ensam. Inte ens när det känns så som allra mest.

Jag kan ju nog.

söndag 25 juni 2017

in the beginning there were words

bara för att jag måste skriva också de gånger jag är övertygad om att jag tappat min röst eller att den till och med tystats ner till förmån för känslor som inga ord i världen kunde förklara allra främst för att de härstammar från en tid då orden inte fanns och jag lärde mig att fungera som människa i den allra mest grundläggande formen men nu efteråt kan jag känna att orden hindrar mig och bara att skriva ner just det eller tänka just det gör mig rädd för vem är jag utan ord utan ord utan ord om jag bara existerar och gör det utgående från en annan början då orden var det som räddade och förde framåt och frågan blir om orden och känslan kan sammanföras till en fungerande enhet bättre och i så fall hur för jag måste skriva och jag måste prata men jag måste faktiskt också känna

onsdag 14 juni 2017

En vecka, ett elände

Min dator bestämde sig helt sonika för att ge upp i förra veckan. Den stängde av och vi fick ingen kontakt. Det verkar ha varit hårdskivan som trodde att den var under konstant tortyr. För att vara dotter till en pappa som jobbat med datorer i många herrans år kan jag förvånande lite om åbäken. Jag tror dock att jag kan en hel del. Därför satte jag mig ner framför min torterade kompis i syfte att fixa det på egen hand. Jag googlade, för att precisera. Google sa följande: "detta problem är vanligt och det finns ingen lösning. Prova de här sätten att kringgå: [Lista med 20 mer eller mindre invecklade påhitt för att lösa det olösliga]" Det hela påminde om det som jag sysslar med dagligen - varför problemlösa när man kan förtränga?

Det fungerade inte och jag fick mer och mer panik. När jag suttit en hel dag och allt jag lyckats göra var att stänga av några av datorns mest basala funktioner tog min något överdramatiska sida över. Jag bad till ca tretton olika gudar varav vilka jag tror på exakt noll. Jag funderade helt ärligt på att gå upp till åttonde våningen och råka tappa datorn så att jag bara kunde köpa en ny. Vem behöver mat, ändå? Eller mediciner? Eller elektricitet?

Sen kontaktade jag ovan nämnda fader. Efter att fadern länkat till samma listor jag själv stirrat på i timmar och jag berättat om mina planer på att ge upp alltihop bad han mig vänligt att föra datorn till doktorn. Först vägrade jag att ens tänka tanken. Principsak, för bövelen. Jag kan själv. Och dessutom har jag hellre en dysfunktionell dator än är utan Microsoft Word.

Jo, det värsta var att tänka sig tanken på flera dagar utan worddokument och tangentbord. Som om jag inte var fullt kapabel till att skriva för hand i något av de tretusen anteckningsblock jag ändå äger.

Jag gav med mig till slut. Jag klampade in vid stället där datorn är köpt, proklamerade högt och ljudligt att JAG BEHÖVER HJÄLP och drog en lång och överdriven förklaring på mitt problem. Killen vid servicestationen stirrade på mig och när jag var färdig sa han "....prata med min kollega, han kan bättre svenska" - varpå jag funderade på att ge upp igen. Med tårar i ögonen drog jag samma historia. Den nya killen såg snällt på mig, svarade på min dialekt och tog ifrån mig min dator. Eller tog hand om, beroende på perspektiv.

Så de senaste dagarna har min lägenhet främst varit ett datorformat svart hål och jag har vandrat runt som en planet utan sin sol. Idag meddelade jag en handledare vid stället jag huserar dagligen att jag inte har något att gööööraaaa. Hon tyckte att jag skulle skriva om mitt livs värsta kris och jag sände en tanke till det djävulskap som är teknik.

Sen fick jag ett meddelande. Datorn är klar att hämtas.

Vi kom nyss hem. Min kompis har uppdaterats till det nyaste system marknaden erbjuder och har dessutom fått lite extra finesser. Om problemet är fixat? Nä. Hårdskivan tror fortfarande att den är under pistolhot. Olösligt, etcetera. Åtminstone har jag mina worddokument. All's well that ends well.

Vad ska jag göra nu då?

torsdag 8 juni 2017

Rejection

Likväl
när dörren stängs
gråter jag
gömmer mig
bakom handflator
låter mig följa
strömmen
rasande

oförlåtligt

Likväl
när jag nås av skratten
vrider självföraktet knutar
knyter nävar
under bordet
blundar
tvingar mig
att andas

jag finns inte längre
fast jag finns

oändligt

Jag testar en ny teknik att hantera panikanfall orsakade av den där känslan av övergivenhet som ibland hotar att ta mitt förstånd. Coinflip, kallar jag den. Det är simpelt. Allt du behöver är dig själv och ett mynt.

1. Utsätt dig för övergivenhetsrelaterade paniktriggers (i mitt fall, lev ditt liv)
2. Få panik.
3. Här behöver du myntet. Så: ha ett mynt. Typ på bordet framför dig.
4. Se andra sidan av myntet. Uttrycket, ni vet. Metaforiskt och bra.
5. Vänd på ditt mynt.
6. Tadaaaa. Andra sidan av myntet.
7. Hjälpte det?
8. Inte?
9. Det finns blommor på tvåeurosmyntet. Det är väl fint? Somrigt och så?
10. Nej?
11. Åtminstone har du två euro.
12. Repeat.

Varsågod.

onsdag 7 juni 2017

Good enough

Dagar som denna är värda att notera.

Jag förlåter mig själv för att jag inte är fullkomlig.

Jag agerar i enlighet med vad jag kan och vet.

Och jag möter ångestattacker rationellt. De dödar inte och jag vet varifrån de härstammar. Det är bara minnen.

När jag inte har några valmöjligheter är jag fast med mig själv.

Jag är inget offer längre.

tisdag 6 juni 2017

Otydlighet

Jag andas in -

- och slås igen och igen av mina egna tankars frenetiska repeterande. Jag stoppar mig själv och försöker vänligt men bestämt leda mig åt ett annat håll men möts av motstånd. Nästa påminnelse är där och pockar på uppmärksamhet. Nästa minnesfragment tar obehagligt stora proportioner och är där är där är där. De finns överallt. Hela tiden.

Lika mycket slås jag av kylan. Otydligheten ställer mig försvarslös. Beteendet påminner om tider jag ältat sönder men faktum kvarstår att det gör ont att vara osynlig och det kan man inte komma runt. Jag identifierar mig med Tove Janssons Ninni. Det osynliga barnet. Den där tjejen har kämpat sig sönder och samman för att SYNAS, och inte på de mest ändamålsenliga sätten, men det är de hon lärt sig och nya metoder tar tid att ta i bruk. Våga ta i bruk. Våga försöka, ens. Och att plötsligt bli osynlig i ett av de mest genuina och ärliga sammanhang som finns är något jag önskar att jag inte var så bekant med.

Omständigheter jag inte kan förklara utan att bli vidskeplig placerar mig i en ny miljö. En av de vackraste jag sett, i just de här kretsarna. Den hälsar mig välkommen som om det var självklart att vi skulle träffas just nu. Jag möts av en påtaglig känsla av igenkänning. Mitt tankespråk. En dialog som naturligt kryper in på bara skinnet och det är just så det ska vara.

En trygghet kom in när den saknades som allra mest. Jag blev sedd igen. För en stund -

- jag andas ut.

måndag 29 maj 2017

Något hände

Jag drabbades av en liten kris. Med liten menar jag stor och med kris menar jag naturkatastrof. Så där så att jag tvivlade på huruvida jag ens skulle klara av att fortsätta finnas till. Skulle någon ha frågat mig då, innan, vad det värsta som skulle kunna hända är hade detta inte varit långt borta. Det är snart två veckor sedan nu och två veckor tog det innan jag med säkerhet kan säga att jo, min existens - om än rubbad - kommer att överleva också detta.

Jag är bra på att problematisera mitt miserabla lilla liv. Istället för att se lösningar ser jag fortsatta möjligheter till lidande. Kalla det martyrskap eller sabotage eller självdestruktivitet, det ligger sanning i allihop. Jag skulle vilja påstå att det är ett resultat av många år i terapisammanhang, hur motsägelsefullt det än låter. Jag har aldrig känt mig helt bekväm med att gå in till en terapeut och säga att allt är okej. Jag har varit bra på kriser. Finns de inte redan så skapar jag dem och lidandet kommer på kuppen. Duktig flicka-syndromet vill komma fram också här, för hur är man en värdig klient om man har livet under kontroll? Så resultatet är problem och ofta sådana som inte går att lösa - de går bara att acceptera eller åtminstone leva med.

Varför?
Ja, varför?
Att ha en sjukdomsidentitet blir viktigt med åren. Ännu viktigare blir det i rätt - eller fel - sammanhang. I värsta fall blir det den enda identiteten man har.

Jag påstår inte att jag vill må dåligt. Jag påstår inte att jag vill vara deprimerad, eller att det är något jag väljer.

Jag påstår däremot att jag både kan och borde släppa greppet lite om sjukdomsidentiteten. Något finns ju under den. Någon. Det är henne jag vill åt.

status tom

ord födde tystnad
enkelt bortglömd
olyckligt begraven
som bortsopad

i blindo

gråter hon
hon gråter och jag
gråter
hon gråter och jag kan inte trösta

gråt, gråt

jag står
handfallen

blind utan ord

olycklig
begraven

gråter stilla
i blindo

onsdag 24 maj 2017

Vi finns ju kvar i preteritum

Jag slog sönder min spegelbild. Det är vad jag gjorde. Inte i ordens sanna bemärkelse, nej, men så nära man kan komma. Jag slog sönder min spegelbild. Hon som såg skavankerna som delar man kunde lära sig att gilla, eller acceptera, eller leva med. Hon som log tillbaka, trovärdigt. Hon som såg det jag var och kände igen det som mig. Den spegelbild som fick mig att våga vara, den slog jag sönder.

Vem är människan utan sin spegelbild?

Ibland sätter jag mig ner med ett anteckningsblock med syftet att komma underfund med vad jag egentligen tänker. Det är bara moln annars. Tankemoln. Luft. Kanske osanning. I skrift står de svart på vitt och försvinner inte. Om det går som jag vill med anteckningsblocket och tankarna blir det klart vad jag måste göra. Just idag hjälpte det med vågorna på havet och måsarnas självklara frihet.

Jag slog sönder min egen spegelbild och blev kvar med skärvorna. Alla vet vad som händer när man har sönder en spegel. Som det är nu är skärvorna från en spegel det enda jag har kvar. Sju års olycka.

Idag har jag tagit ett enormt beslut. Ett av de tyngsta jag tvingats till.

And how I wish I didn't have to.

lördag 20 maj 2017

Mardrömsscenario

Det regnade för första gången på flera månader, den där onsdagen i maj. Det var inget uppfriskande regn, inget som utlovade sommar och varma dagar. Det var bara regn. Regn mot en betonggrå bakgrund. Det var opassande för stadens cyklister, men inte mer än så. Opassande. För flickan som vant sig vid och levt för ljuset åtminstone den där ena dagen i veckan var det en mardröm. Just den här sortens regn skulle inte ta slut innan trottoarerna bestod av mer regn än asfalt och de fick acceptera att staden såg annorlunda ut, var annorlunda. Mindre. Utan ekon såväl från rösten i spegeln som från solen.

Hon kan inte cykla utan stödhjul. Inte ännu och inte i hällregn. Solen svarar inte på böner. Hon hade varit lyckligt lottad. Det regnade för första gången på flera månader, en onsdag i maj.

torsdag 4 maj 2017

The Attic

Jag ser på det jag har. Radar upp, ordnar, letar i skrymslen och dammar av. Rätar ut det som skrynklats ihop och synar sömmarna på gamla täckmantlar. En efter en efter ett. Jag tar mig tid och jag ger mig rum. Lovar att ta in det som finns, så självklart finns, också när jag blundar. Jag gör det med huvudet klart, en gång för alla, utan det som polerat ytor på föremål som borde ha lämnats precis som de var.

Det är ingen vacker samling. Det är inget jag visar upp med stolthet.

Men det är mitt.

Det är.

lördag 22 april 2017

Falla / flyga

Vissa dagar. Vissa dagar går till historien. 

Jag vet inte vad jag håller på med. Verkligen inte vem jag är, eller vad jag är. Just det kan få jorden att snurra åt andra hållet utan att jag hinner märka att något är annorlunda. Jag är ingen, nämligen. Ingen alls. Jag är fast på botten, allra längst ner, allra djupast. Jag ser neråt och mitt i tunnelseendet är det allt. Allt. Den enda vägen är neråt. Längre ner, längre bort. En rörelse i utkanten av ingenting får mig att byta perspektiv. Bottnen är inte allt. Inte allt.

Det mest bråddjupa mörker tankens kraft kan framkalla. Där. Det var allt. Sen kom norrskenet.

Jag faller - eller flyger jag? Jag föll - eller flög jag? 

21:a april, lägg det på minnet.

fredag 14 april 2017

Urkraft


Det är årstiden. Det måste vara något med årstiden. Jag håller fast vid det. Årstiden har påverkat (styrt, snarare) mitt mående i sex utdragna år nu. Från februari i en nedåtgående spiral. Samma tid, samma mående, samma defensmekanismer, samma katastrofer. Jag har bevismaterial, vilket är bra, eftersom jag annars skulle stå fast vid att det nu är värre än någonsin. Det känns så. Det kan omöjligt vara sant. Det är inte värre. Det är samma. Ingredienserna har uppdaterats lite, men annars samma. Så samma att jag blir frustrerad på mina egna reaktioner. Ilsken, om jag hade ork att vara arg ovanpå allt annat. Jag tycker väl att det borde vara dags att hitta på något nytt.

Så när vänder det då? undrar någon som ibland hävdar att hon känner mig bättre än jag själv gör och det är inte en helt falsk bild av sanningen om än förskönad. När vänder det?

Ifjol vände det när jag själv vände på det.
Året innan också.
Och året innan det.
Nån gång i juli.

Juli.
Juli.

Jag tänker banne mig inte sitta här och lida ända in i juli. Årstiden får vara vilken den vill. Vädret också. Jo jo, jag vet att man inte bara kan kliva ur en depression. Jag vet också att jag i viss mån kan välja om jag låter den styra eller om jag styr själv. Det blir bättre. Jag väljer att fokusera på det nu. Mindre på hur bedrövligt det känns och mer på att leva ändå.

Okej?
Okej.

tisdag 28 mars 2017

Fastfruset



Det är inledningen till en skräckhistoria.
Eller en saga.

Kan de börja på samma sätt?

Brutal ärlighet, version kort:

Jag har ångest. Ännu mer ångest har jag över att jag har ångest ty jag hinner inte ha ångest, inte egentligen. Dessutom är jag trött på ordet ångest. ÅNGEST!

On the other hand: det finns en människa vid mitt universitet som borde få ca hundra rosor. Hon har lyssnat, tagit mig på allvar och sett till så att jag inte behöver oroa mig, oavsett vad, och jag är så tacksam. Så länge lärarutbildningen utexaminerar sådana som hon kan jag andas lugnt.

Jag försöker upprätthålla det liv jag påbörjat. 
Jag går på isen, nyfiket, trevande.
Nästa dag flyter vattnet.
Förändring syns med blotta ögat.
Den hörs. Den känns.
- Inte alltid.
Inte alls.

tisdag 21 mars 2017

avlägset nära


these mist-covered mountains are a home now for me
but my home is the lowlands and always will be
some day you'll return to your valleys and your farms
you'll no longer burn to be brothers in arms

through these fields of destruction, baptisms of fire
i've witnessed your suffering as the battle raged high
though they did hurt me so bad in the fear and alarm
you did not desert me, my brothers in arms

there's so many different worlds, so many different suns
we have just one world, but we live in different ones

now the sun's gone to hell and the moon riding high
let me bid you farewell, every man has to die
but it's written in the starlight and every line in your palm
we're fools to make war on our brothers in arms

söndag 19 mars 2017

när blinda leder blinda går det redan sköra sönder



all i really wanted was some peace of mind
friends turned foes, test of time

Vad lär vi oss av detta?
Vad kan jag göra?

seems like the blind still lead in the blind
rumours of war on the borderline


Och det kan jag påverka.

keep it up i can't keep up

torsdag 16 mars 2017

Ready set

Jag har förmånen att höra till ett gäng som heter Poesi och Musik. Det är ordkonst på en scen och jag blir kallad poet. Min självbild blöder, skriker "passar inte!!!" och "vad tror du att du gör?!", det säger sig själv. Det är märkligt, egentligen, och inte alls samtidigt. Så här: jag tar mig själv på så stort allvar ibland. Folk himlar med ögonen och suckar, med all rätt. Andra gånger är det jag som himlar med ögonen, ställer mig på en scen och funderar inte desto mer på det, det bara är. En annan sida av mig. Kaleidoskop.

Vad händer när strålkastarna släcks?

Tja. Jag är ganska nöjd med mig själv. Tillfreds med livet. Det är en brutalt anmärkningsvärd skillnad jämfört med de dagar kvällar nätter då jag känner mig ynkligast i världen. Får jag säga så?

Tre av oss satt i en bil på väg hem från kvällens framträdande och funderade på varför vi gör det här. Om vi skalar bort allt är det primitivt. Bekräftelse. Det är att bli sedd, det är att bli hörd. Så skört, så mänskligt.

Det bor ett barn i oss alla.

måndag 13 mars 2017

oh my dear dear

"Anteeks", muttrar hon när hon sätter sig ner med sån kraft att hon skuffar till bordet bredvid och får ilskna blickar till svar. Hon har redan gått vidare.

"Jag ska sluta prata helt. Vet du hur mycket energi jag lagt i terapi under åren? Idag fick jag övertyga fanskapet om att jag pratar sanning och jag tror inte ens att jag lyckades. Det är nu för jävligt, när jag äntligen slutat ljuga för mig själv så tror hon inte på mig. Jag ger ut allt av mig och det känns skit. Jag orkar inte vara ärlig längre. Vi kan prata om vädret eller nåt tills mitt kontrakt går ut, jag bryr mig inte. Vad spelar det för roll? Varför skrattar du?"

Vännen, vännen, vännen. Du är jag är du, vi konstaterar det igen och igen. Det och att allt just nu dristar sig till att verka jävligare än vanligt.

fredag 10 mars 2017

Att vara konsekvent med sina konsekvenser

Ibland förvånar människor en mer än man trodde att de kunde. Jag trodde att jag sett det mesta. Gudarna ska veta att jag sett en hel del. Nya sidor dyker upp ändå och de gör det kanske specifikt i kniviga situationer.

Jag har också haft problem med detta. Har fortfarande. Det ska gudarna också veta. Kanske är det just därför jag reagerar.

Var konsekvent, var konsekvent, var konsekvent. 

Känslor styr men de får inte styra åt tre olika håll när riktningen är lagd och jag tappar respekten mer än jag vill göra.

Det positiva i kråksången är att jag i det här fallet respekterar mig själv så pass mycket att jag ser när ord och handling inte går hand i hand. Väl uttryckta värderingar sopas under mattan till förmån för förståelse där förståelsen faktiskt borde komma på andra plats. Har krocken redan skett och man har sett svallvågorna med egna ögon - och därtill klart tagit ställning - kan man inte sticka huvudet i sanden när man väl står öga mot öga med just konsekvenserna. Eller jo, man kan, men det är riktigt respektlöst och det stämplar oförlåtliga beteenden som okej bara för att de är förståeliga. Det i sig kan ha ödesdigra konsekvenser av den enkla anledningen att det kan komma fler krockar. Det är människor som krockar. Känsliga människor. Människor med destruktiva tendenser. Det blir riktigt farligt då och det är därför jag blir så förvånad.

Vissa saker går inte att jämföra fast de kan se lika ut i beskrivning. Vissa saker är oförlåtliga i alla tillstånd, i alla sammanhang, alltid. Ingen är sina handlingar men vissa handlingar är inte okej, inte någonsin. Det måste tas på allvar. Måste.

Var inte en människa en dag och en annan nästa. Möter du konsekvenser, uttrycker du konsekvenser - andras såväl som dina egna - var konsekvent. Speciellt om du har att göra med människor.

måndag 6 mars 2017

the fault in my stars

Jag hade bestämt mig för att det inte hade hänt. Det hade inte hänt, det kunde inte ha hänt. Och ändå hade det hänt. Jag hade bestämt mig för att inte prata om det. Inte tänka på det. Inte formulera en enda tanke kring det som inte hade hänt. Jag hade gjort upp listor på vad som var okej att göra istället för att tänka på det som inte hade hänt. Det som inte hade hänt var allt jag tänkte på och det fick jag inte. Det kunde jag inte och det fick jag inte. Sova fanns på listan. Sova fanns högst upp på listan. Sova var vad jag gjorde men jag vaknade om och om igen. Jag levde för sekunderna mellan sömn och vakenhet, de sekunder då jag var så desorienterad att jag inte visste mitt namn och inte heller kom ihåg det som inte hade hänt. Det handlade om sekunder. Allt handlade om sekunderna mellan sömn och vakenhet. Så kan man inte leva, jag insåg ju det. Jag insåg det och jag insåg att jag måste prata om det. Det som inte hade hänt var allt jag tänkte på trots att jag följde mina listor till punkt och pricka. Jag tänkte på det medan jag kokade kaffe. Jag tänkte på det medan jag gick till skolan. Jag tänkte på det i skolan. Jag tänkte på det på väg från skolan. Jag tänkte på det medan jag skrev skoluppgifter. Jag tänkte på det medan jag pratade. Jag tänkte på det när jag kom hem. Jag tänkte på det medan jag åt. Jag tänkte på det när jag försökte sova. Jag tänkte på det när det inte gick. Jag tänkte på det medan jag städade. Jag tänkte på det när jag låg på golvet för att tanken på det fick mig att lägga mig på golvet. Jag var tvungen att prata om det. Annars skulle det som inte hade hänt bli det sista som hade hänt. Det kunde inte ha hänt. Det kunde inte ha hänt. Det kunde inte ha hänt. Det hade hänt.

lördag 25 februari 2017

Se mig! version 37 kvm

Det är lördag kväll och jag städar. Bara den grejen. Nu skulle jag kunna tycka synd om mig själv och sakna den tid då lördagskvällar var det bästa i världen men det är högst självvalt, detta tillstånd. Självvalt och lite påtvingat men också det av mig själv.

Så här är det: varje gång jag öppnar dörren till min garderob drabbas jag av en stark lust att flytta. Den är ett i-landsproblem, min garderob. Det gäller inte bara garderoben, men det blir tydligast där. Jag behöver inte de där mängderna kläder. Jag behöver dem inte men jag kan inte göra mig av med nåt. Det karaktäriserar i princip allt jag äger. Om det finns minnen i det materiella måste jag ha det kvar. Det här har blivit ännu mer tragikomiskt i och med att jag frekvent går runt på stadens loppis och hittar minnen i alla gamla prylar. Jag lurar mig själv att jag behöver en till märklig glasburk för tänk vilka minnen och nu är de mina.

När jag så tryckt in ännu fler minnen i garderoben - vilka metaforer! Glöm det genast! - stänger jag dörren, går till datorn, googlar lägenheter i nejden och suckar för att inget ändå duger. Inte kan jag lämna den här lägenheten. Här finns ju alla mina minnen.

Cirklar.

onsdag 22 februari 2017

Varningstext



Jag drunknar. Jag simmar desperat mot ytan och hinner andas in en millisekund innan jag dras ner igen. Paniken stegras. Jag kan inte andas. Jag kan ju inte andas.

Det är länge sedan min ångest tagit sig sådana här uttryck. Jag hade nästan glömt. Nästan. Jag kan inte tänka som jag vill, agera som jag vill, formulera mig som jag vill eller vara som jag vill och det påverkar varje sekund av min vardag.

Så jag sitter på en stol i ett rum och gömmer mig bland folk. Så länge jag bara får och kan sitter jag där och jag vågar knappt röra mig för om jag rör mig kanske jag faktiskt går i bitar.

Jag försöker vara en människa jag kan leva med och jag har gjort det konsekvent i 163 dagar nu. Det väger inte upp hur jag var och för det kommer jag att vara ledsen så länge jag lever. Det räcker inte. Jag räcker inte.

Och jag kan bara låta tiden tala.

söndag 19 februari 2017

Insnöad




Femton minuter, meddelar mobildisplayen och jag tror inte att det är sant. Ett par minuter, högst. Jag konstaterar att du tydligen har förmågan att förvränga mitt tidsperspektiv och borde väl inte bli förvånad. Du har trots allt kontroll över alla mina sinnen också, och inte bara kontroll. Du slår ut dem. Du ger dem psykos.

Jag vet inte hur man gör, maler tankarna. Har inte den blekaste aning. Här har jag inte varit tidigare.

Man kan inte kunna nåt man inte lärt sig, kontrar en svag stämma av distinkt ursprung och jag slår huvudet i väggen några gånger.

Är mina tankar mina egna? Sällan.
Är mina känslor? Av högsta grad.

fredag 17 februari 2017

Vanans makt

"Newtons tröghetslag gäller i hög grad också mänskligt beteende – påverkas du inte av någon kraft så kommer du att fortsätta i samma riktning i samma hastighet, oberoende av om riktningen är den förnuftigaste eller inte."
(Källa)

Så vad gör jag? Jag biter hål på tungan och försöker att inte tänka det jag tänker. Riktningen är bakåt och Lucifers sirener ger mig tinnitus.

Jag hävdar att jag har rätt.

Jo, det har jag.
Jo, det har jag.
Jo, det har jag.
Jo, det har jag.

Jag vet inget annat.

onsdag 15 februari 2017

Spring



Vädret har beslutat att det är vår och har gjort det i några dagar nu. Jag kisar mot solen och känner mig ovan.

På fler än ett sätt.

Är det inte underligt hur svårt det kan vara att njuta när solen för en gångs skull skiner? Det förebådas ändå snö och man har redan halkat.

På fler än ett sätt.

lördag 11 februari 2017

Barnet

En helt vanlig fredag eftermiddag kan bli riktigt otäck på en nanosekund. Det finns landminor i den här stan och fast jag gör mitt bästa för att undvika dem fungerar det inte alla gånger. Vetskapen om att de finns räcker för att få mig att vilja kedjeröka, bita på tånaglarna och emigrera till Grönland (och jag avskyr snö. Det är illa.)

Jag steg på en sådan. Ungefär som att gå in i en vägg, alltihop. Mitt på torget. Den detonerade, landminan, och jag sprang. De panikattacker jag dessvärre lärt mig leva med kommer oftare än jag är bekväm med nu och även om jag lever med dem är de det mest obehagliga mitt psyke har att erbjuda. Tror jag.

Personen jag skulle träffa i fredags, hon jag sprang till, vet om det här. "Okej, vi har panik nu, bara prata mig igenom det här", blev därför min hälsningsfras. Hon log ett lugnt litet småleende, denna gudagåvemänniska, och berättade historier för mig i närmare en timmes tid medan jag skakade som ett asplöv och trodde att jag skulle dö. När det hela lugnat ner sig lite kunde jag bara vara ordentligt irriterad på hur jag reagerat, och reagerar, om och om igen. "Skärp dig, idiot" tror jag att mitt ordval blev, vänligt riktat till mig själv och ingen annan.

"Så där får du inte säga. Du är ju rädd, eller hur? Säg att du har en dotter. Vad skulle du säga till henne om hon var rädd? Om hon hade ont?"

Dagen efter detta hälsar jag på hos mina föräldrar. Det händer ganska ofta nu för tiden och det är skönt att det blivit så. Om det finns landminor i stan är det inget emot de spöken som hemsöker stället jag vuxit upp på. Det är som det är och det har varit.

Just i dag har det rotats fram gamla fotoalbum. Glömda sådana. Jag sitter i köket och kan inte slita mig från en bild som är långt, långt ifrån ensam i sitt slag.
"Säg att du har en dotter" sa hon.


Den lilla människan är jag. Den något större människan är min far.

Nämnda fader vandrar in i köket tjugotvå år efter att vi stått på en klippa i Norge.

"Papp! Alltså skåd va gollo vi je!"
"Jåå, vi e he. Men he e vi jo än."

Om jag hade en dotter, tänker jag.

torsdag 9 februari 2017

vinvaderat



jag går aldrig säker
äpplet, äpplet

bland pastellfärger på burk
och avslappning på torsdagar
finns osäkrade gevär
och så jag

och du 
siktar
skjuter

träffar skyddsvästen

den här gången
men äpplet

tisdag 7 februari 2017

Peculiar child

"Behöver du hjälp?"
Jag brukar svara nej. Le avväpnande. Jag tittar bara. Något får mig att stiga ut ur den lådan och jag finner mig i en av årets mest underliga dialoger.
"Det jag behöver är en flykt."
"Nu förstår jag inte."
"Ja, typ, Harry Potter."
"Harry Potter finns i hyllan till höger om..."
"Nej nej nej. Nej. Nej nej. Som Harry Potter. Du förstår, Harry Potter är så mycket mer än bara en bokserie. Det är en värld. Och det är inte den här världen. Det är det som är poängen. Hans värld är mycket trevligare. Jag skulle fly dit om jag kunde, tro mig, men jag kan den utantill och då blir det för likt den här världen igen. Jag behöver nya världar. Kan du hjälpa mig?"
Hon stirrar på mig. Jag ler. Mer desperat än avväpnande.
"Du behöver nya världar."
"Exakt."
Hon håller upp ett finger, vänder sig om och trollar fram en bok.
"Här. Läs."

Miss Peregrine's home for peculiar children.

Upp till bevis.

lördag 4 februari 2017

Iskyla



Jag pratar med min mamma om det som nu börjar vara över tio år sedan. Hon berättar och jag minns. Hon blev så rädd, säger hon. Hon såg mig gå sönder och hon stod maktlös. Jo, jag minns. Hur det började. En oskyldig liten rad och så blev det. Det såg ni till.

"Snart kommer alla att kasta stenar på dig :)"

Iskyla.

Lilla vännen.

det
var
inte
ditt
fel

say something



you may call it in this evening
but you've only lost the night
present all your pretty feelings
may they comfort you tonight
and I'm climbing over something
and I'm running through these walls

I don't even know if I believe
I don't even know if I believe
I don't even know if I believe
everything you're trying to say to me



I had the strangest feeling
your world's not all it seems
so tired of misconceiving
what else this could've been

I don't even know if I believe
I don't even know if I believe
I don't even know if I believe
everything you're trying to say to me


so open up my eyes
tell me I'm alive
this is never gonna go our way
if I'm gonna have to guess what's on your mind
say something, say something
something like you love me
less you want to move away
from the noise of this place

well I don't even know if I believe
I don't even know if I believe
I don't even know if I wanna believe
everything you're trying to say to me


so open up my eyes
tell me I'm alive
this is never gonna go our way
if I'm gonna have to guess what's on your mind




Dujaghon


Känslor. Detta mytomspunna fenomen som drabbar andra, inte mig. Vilket har tett sig lite märkligt, kanske, då livet inte precis betett sig som folk de senaste åren. Att inte känna började som en metod för överlevnad och slutade som ett handikapp. Och - hör och häpna - när man gläntar på DET locket har man en del att göra.

Det är så dags.

Ja ja, jag skriver det nu, ja. Med vetskapen om att typen jag var i morse hellre skulle gå bärsärkagång på torget med en slägga än ens tänka på att "välkomna känslorna". När vågorna inte är fullt lika skyhöga och allt jag gör är skriker och skrämmer folk går det lättare att inbilla sig saker. Tydligen märks det när allt inte är som det ska med mig. Jag har kanske sämre poker face än jag gått runt och trott. Antalet "hur är det riktigt?" går över mitt förstånd. Bättre så än avstånd.

Tipsen för livshantering är många om man bara vågar vara ärlig - eller ser ut som lidandet självt, eller båda två. Några kramar räcker långt. En dos schematerapi och lite beteendevetenskap på det och du vet åtminstone varför du reagerar som du gör, inte bara att.

Men ni. Ni änglar som fattar, ler och avdramatiserar. Du som på mitt "skit. Jag är skit och så är det med den saken" skrattade till och sa "vänta, jag har nåt perfekt", till exempel. Vet inte HUR jag gått runt och levt utan detta.


Njut.

Och se det som en hälsning till hon på bilden.
Hon är jag. Det är nåt år sen. Hon trodde att hon visste vad frihet var. Huga, vad man kan ljuga.
Vi försöker försonas.

And that, for now, is all.

torsdag 2 februari 2017

Counterclockwise



Tiden. Problemet är tiden. Problemet är att jag inte kan göra något åt tiden.

Ni vet när man skrev något i Paint, förr i tiden, med fontstorlek 72? Det var störst. Man kunde inte få det större än så. Man var liten och man visste inte hur. Ni vet om ni vet.

Det här står i fontstorlek 72 och det är allt jag har att säga om den här dagen (och mig själv):

SKÄRPNING.

and i know it too well



tvånget
tvingar
tomt tal är tyst
skriker stilla
sut 32 lidokain
varför vännen
värme vännen
vila
ett två trettiotvå
sut 32 lidokain
vita ränder
du också
lilla liten
du också
sut 32 lidokain

onsdag 1 februari 2017

Portförbud



Min favoritförfattare (okej, en av dem) behagar inte skriva nya böcker. Förstår han inte att jag behöver flyktmekanismer och att hans böcker är de enda acceptabla just nu?
Suck.

Suomalainen Kirjakauppa har inte den bok jag söker i brist på nya av John Green och jag undrar om deras personal bor under stenar. Egna stenar för var och en. Långt från varandra måste de vara placerade. Andra förklaringar finns inte - och godtas inte.
Suck.

Sinooperi har inte bokstavspärlor.
Suck.

Clas Ohlsons magnettavlor är för dyra.
Suck.

Damen framför mig i butikskön är låååångsam.
Suck.

Jag går nerför rulltrappor. De har stannat. Just det. Precis det. Symboliskt, tänker jag.
Suck.

Jag vaknar än en gång till en dröm jag trodde jag kommit undan. Kallsvettas. Hjärtat slår i 200. Jag lever i en mardröm och inser att det finns jobb kvar att göra. En hel del.
Suck.

Om det inte blivit klart går jag alltså runt och suckar. Det väcker muntra miner. Trots att de muntra minerna möts med mördande blickar och hot. Tydligen är ingen särskilt rädd för mina stickor. Jag stickar en svart halsduk (jepp, svart. Allt är svart.) och har därför stickor. De är vassa. Ingen fattar det. Jag är hjälplöst fången i en snäll människas kropp och alla vet det.

"Jag är Roparnäslös!!" suckar jag dramatiskt.
"Det är du. Det har varit mitt mål hela tiden."
"Jag vet ju det."
"Och nu har du portförbud. Skriv det nånstans. Meddela det. Hit slipper du inte längre" ler hon.

Nu meddelar jag. Datumet är 1:a februari och jag har portförbud till Roparnäs. Till den psykiatriska vården. Där jag varit inskriven sedan 2014. Inte längre. Inte längre.
Suck.

Huden är för trång. Det är inte inbillning. Jag lovar.

SUCK.

tisdag 31 januari 2017

Mitt Viskarnäs



Kära du. Kära, kära du.

Kära nån.

Vad du har utmanat mig.
Vad rädd jag har varit för dig.
Hur arg du har gjort mig.
Hur ledsen.
Så många gånger du fått mig att vilja storma ut och aldrig komma tillbaka mer, aldrig nånsin, för du förstår ju absolut ingenting.
Så många gånger du fått upprepa, upprepa, upprepa för att jag inte kunnat omfatta.
För att jag inte varit sanningsenlig.
Eller redo.
Och att du ändå alltid trott på mig.
"Du får inte ge upp."

Avslut gör ont. Avsked är ännu värre. Jag försöker sammanfatta två och ett halvt års tid på papper. Ett förhållande med en människa som sett min mest bottenlösa hopplöshet. Som sett mig, det som på djupet är jag. Utan skygglappar och när jag tappat kontrollen.

Jag skriver, jag suddar, jag börjar om. Jag biter mig i tungan och tvingas skjuta fram det några timmar.

Jag träffar min sjätte terapeut för sista gången imorgon. Hon har varit viktig. Så viktig. Glatt farväl och på återseende? Inte denna gång. Dags? Jo.

måndag 30 januari 2017

You act (like)




It's alright to cry
Even my dad does sometimes
So don't wipe your eyes
Tears remind you you're alive

It's alright to die
'Cause death's the only thing you haven't tried
But just for tonight
Hold on

So live life like you're giving up
'Cause you act like you are
Go ahead and just live it up
Go on and tear me apart

It's alright to shake
Even my hand does sometimes
So inside we rage
Against the dying of the light

It's alright to say
That death's the only thing you haven't tried
But just for today
Hold on

So live life like you're giving up
'Cause you act like you are
Go ahead and just live it up
Go on and tear me apart
Hold on

Live life like you're giving up
'Cause you act like you are
Go ahead and just live it up
Go on and tear me apart
And hold on


För att man undrar ibland, rätt ofta faktiskt, hur mycket man kan anstränga sig för att hitta smärtan man en gång var så bra på att springa undan. Lite vackert paketera in det med att alltihop handlar om att testa vingar man är ganska säker på att man inte har. Inte alls. Fresta, snarare. Och helt andra vingar. 

Tänker att det nu är tur att man är riktigt bra på något. Förargligt vore det annars.

Parentes: Min kärlek till stjärnhimlen om än såväl miserabel som melankolisk hälsar att månen är hysteriskt vacker i kväll. Ut! Ut!

lördag 28 januari 2017

Shut up! Dance it out


Säger bara "färdigheter, släng er i väggen" och inser att det mest är människor insatta i dialektisk beteendeterapi som kommer att fatta vad jag pratar om. 

Det funkar för det mesta. Kanske inte mot förlamande ångest som gör att precis allt utanför sängens ramar skrämmer livet ur en, men annars rekommenderas detta. Typ när huvudet bara babblar på och hur mycket man än kontrar med rationalitet förändras ingenting. 

När färdighetsmanualen säger "håll i en isbit" eller "duscha i iskallt vatten" eller "spring i trappor" och man helst bara vill slänga manualen i väggen alternativt äta upp pappren säger jag DANSA.

SHUT UP. DANCE IT OUT.

torsdag 26 januari 2017

Lugnet i stormen

Ungefär en fjärdedel av min vakna tid finns jag på fjärde våningen i ett av Vasas vackraste hus. Ställets namn har det förts otaliga diskussioner kring. Inte så mycket kring det officiella namnet, om än en del, utan mer vad det är och för vem det är vad. För mig har det gått under namnet Lugnet i stormen sedan början på september förra året och det får det heta här också. Lite ironiskt men inte så att det räknas. För det mesta är det vad det är. Nog stormar det där också, och ganska ofta, men det är åtminstone relativt kontrollerade stormar och de brukar lugna ner sig. Det är ett viktigt ställe för mig. På riktigt. Vi lämnar det så.

På grund av hundra liter vatten och tretton nyinflyttade har det varit en lite extra spännande vecka i mitt Lugn. De kom som de var, de här nyinflyttarna. Nya och namnlösa. Det är viktigt med namn. Också när det gäller tretton fiskar som faktiskt inte ens är mina eller mina att döpa. Det valde jag att strunta i.

Jag togs emot med viss skepsis i morse. Vilket är förståeligt, klockan var kvart över nio på morgonen. De flesta i rummet med akvariet hade nog hellre fortsatt halvsova och struntat i typen som SKULLE DÖPA FISKAR OCH DESSUTOM GÖRA ETT KOLLAGE AV ALLTIHOP.

Klockan halv elva stod en av oss med en limtub i högsta hugg för så gjorde man gjorde kollage i lågstadiet. Ju. Man ska va' genuin. En annan klippte ut bilder på fiskarna som fotats in action - och, just det, döpts. Bilderna placerades noggrant ut på ett enormt papper och med gemensamma krafter hängdes mästerverket upp ovanför akvariet.

Jag kommer hem och möts av nyheter om våldtäkter som livestreamats. Presidenter säger och gör saker som knappast ens likasinnade skulle drista sig till, och då sitter de inte på all världens makt.

Det är viktigt med namn. Världen snurrar vidare och onödigt mörk ter den sig, framtiden. Men - fortfarande kan tretton akvariefiskar få fem fullvuxna människor att bete sig som barn på julafton. Och dessa fem har nog alla sett sin beskärda del av mörkret. Bara för det vill jag påstå att vi inte ska ge upp.
Inte riktigt ännu.

måndag 23 januari 2017

Gissa känslan



Volym hög. Ännu högre.
Bäst i bil. Accelerera.
And repeat.

Lillon



Så står hon framför mig igen med den lätt irriterade och uppfordrande blick jag lärt mig älska och då menar jag verkligen älska. Kärlek så att både hjärtat och själen drar ihop sig av rädsla. Om något skulle hända henne vet jag inte hur jag skulle överleva eller om. För att skydda henne gör jag allt. Det är själviskt. Jag vet, jag vet.

Och bara så där drar jag mig till minnes den första tiden hon var hos mig. Jag hade glömt det. Förträngt, mer sannolikt. Hon flyttade in och jag slutade fungera. Så liten, så skör och så oändligt viktig. Jag gjorde inget annat än grät, de första dagarna. Jag handlade mat åt henne och jag grät. Ingenting kunde vara bra nog, hur skulle det kunna vara det? (Det var det inte heller. Hon är enormt kräsen.) Jag berättade om mig och mitt miserabla liv och jag grät. Jag var inte bra nog, hur skulle jag kunna vara det? (Fair enough.) Jag visade henne att hon ska bo här nu och jag grät. Det kunde inte vara bra nog, hur skulle det kunna vara det? (Mönster?)

Jag visste att vi skulle åka till min hemby och stanna där några veckor och jag grät komplett och totalt okontrollerat. Vetskapen om att hon skulle lämnas ensam på ett ställe jag själv avskydde var en tanke jag inte klarade av att omfatta.

Det hela fick sitt slut när min mor, annars rätt insatt i mitt känsloregister, också hon stod handfallen. "Gråter do? No igen?" blev snabbt till "men sluut no" på vilket jag bara kunde konstatera att ja, det gör jag ju och nej, jag vet inte varför och tro mig, jag skulle sluta om det gick att stänga av. Jag fick inse att inget blir lättare av att en nybliven kattmamma bara gråter. För någon.

Fyra år senare har det visat sig att damen som med sin blotta närvaro tog fram alla känslor jag jobbat på att trycka undan både före och efter detta är av det självgående slaget. Så pass självgående att hon om hon blir uttråkad hoppar upp på skrangliga hyllor och står där tills de faller. Nämnda hyllor kan råka inhysa långt fler halsband, armband, sminkborstar, ögonpennor, parfymer, läppstift - och hårsnoddar, orsaken till att hyllan varit så intressant - än en ensamboende rimligtvis behöver. När dessa sprider ut sig på ett litet hallgolv, tja... Låt oss säga att undertecknad inte varit medveten om hur många svordomar hon faktiskt har i sin vokabulär. Att katten hamnade i hårsnoddshimlen efter detta äventyr råder det ingen tvekan om. 1-0.

Vems hjärta som egentligen brast då Elvira flyttade in - eller vad Elvira riktigt väckte när hon flyttade in - kan jag bara spekulera i.

söndag 22 januari 2017

Gradera din smärta



Det är något med sättet han håller i lappen. Än i vänster hand, än i höger. Han håller i något skört, något Riktigt Viktigt. Just som jag tror att han ska veckla ut lappen hejdar han sig. Pannans veck blir djupare och djupare. Kanske om han väntar tillräckligt länge ska lappens nästan alldeles säkra budskap, "ingen vinst", förvandlas till det motsatta. Kanske. Jag kan inte hålla mig. Förstås.

"Drar du ut på lidandet?"
Påkommet leende, ursäktande.
"Det är ett karaktärsdrag. Känns det välbekant?"
Dansen. Överdrivet dramatisk. Alltid.
"Varför tror du jag frågar?"
"Det måste göra ont. Dessutom vinner jag ändå aldrig."

Ett halvt sekel senare ser han bestämt ner på den lilla lila lappen och skanderar ljudligt att han nu bara tänker göra det. Den nu något kantstötta lappen meddelar "VINST".

Vad han hade vunnit? Ett par flipflops. Lila. Och geisha.

"Jaha. Vad ska vi göra nu då?" undrar han och ser om möjligt ännu mer lidande ut.
Välbekant? Möjligen.
"Det är nu det börjar göra verkligt ont."

Vi suckar djupt och undrar om vi är ensamma. Kommer fram till att det är vi helt säkert.
Och suckar lite åt det också.