tisdag 31 januari 2017

Mitt Viskarnäs



Kära du. Kära, kära du.

Kära nån.

Vad du har utmanat mig.
Vad rädd jag har varit för dig.
Hur arg du har gjort mig.
Hur ledsen.
Så många gånger du fått mig att vilja storma ut och aldrig komma tillbaka mer, aldrig nånsin, för du förstår ju absolut ingenting.
Så många gånger du fått upprepa, upprepa, upprepa för att jag inte kunnat omfatta.
För att jag inte varit sanningsenlig.
Eller redo.
Och att du ändå alltid trott på mig.
"Du får inte ge upp."

Avslut gör ont. Avsked är ännu värre. Jag försöker sammanfatta två och ett halvt års tid på papper. Ett förhållande med en människa som sett min mest bottenlösa hopplöshet. Som sett mig, det som på djupet är jag. Utan skygglappar och när jag tappat kontrollen.

Jag skriver, jag suddar, jag börjar om. Jag biter mig i tungan och tvingas skjuta fram det några timmar.

Jag träffar min sjätte terapeut för sista gången imorgon. Hon har varit viktig. Så viktig. Glatt farväl och på återseende? Inte denna gång. Dags? Jo.

måndag 30 januari 2017

You act (like)




It's alright to cry
Even my dad does sometimes
So don't wipe your eyes
Tears remind you you're alive

It's alright to die
'Cause death's the only thing you haven't tried
But just for tonight
Hold on

So live life like you're giving up
'Cause you act like you are
Go ahead and just live it up
Go on and tear me apart

It's alright to shake
Even my hand does sometimes
So inside we rage
Against the dying of the light

It's alright to say
That death's the only thing you haven't tried
But just for today
Hold on

So live life like you're giving up
'Cause you act like you are
Go ahead and just live it up
Go on and tear me apart
Hold on

Live life like you're giving up
'Cause you act like you are
Go ahead and just live it up
Go on and tear me apart
And hold on


För att man undrar ibland, rätt ofta faktiskt, hur mycket man kan anstränga sig för att hitta smärtan man en gång var så bra på att springa undan. Lite vackert paketera in det med att alltihop handlar om att testa vingar man är ganska säker på att man inte har. Inte alls. Fresta, snarare. Och helt andra vingar. 

Tänker att det nu är tur att man är riktigt bra på något. Förargligt vore det annars.

Parentes: Min kärlek till stjärnhimlen om än såväl miserabel som melankolisk hälsar att månen är hysteriskt vacker i kväll. Ut! Ut!

lördag 28 januari 2017

Shut up! Dance it out


Säger bara "färdigheter, släng er i väggen" och inser att det mest är människor insatta i dialektisk beteendeterapi som kommer att fatta vad jag pratar om. 

Det funkar för det mesta. Kanske inte mot förlamande ångest som gör att precis allt utanför sängens ramar skrämmer livet ur en, men annars rekommenderas detta. Typ när huvudet bara babblar på och hur mycket man än kontrar med rationalitet förändras ingenting. 

När färdighetsmanualen säger "håll i en isbit" eller "duscha i iskallt vatten" eller "spring i trappor" och man helst bara vill slänga manualen i väggen alternativt äta upp pappren säger jag DANSA.

SHUT UP. DANCE IT OUT.

torsdag 26 januari 2017

Lugnet i stormen

Ungefär en fjärdedel av min vakna tid finns jag på fjärde våningen i ett av Vasas vackraste hus. Ställets namn har det förts otaliga diskussioner kring. Inte så mycket kring det officiella namnet, om än en del, utan mer vad det är och för vem det är vad. För mig har det gått under namnet Lugnet i stormen sedan början på september förra året och det får det heta här också. Lite ironiskt men inte så att det räknas. För det mesta är det vad det är. Nog stormar det där också, och ganska ofta, men det är åtminstone relativt kontrollerade stormar och de brukar lugna ner sig. Det är ett viktigt ställe för mig. På riktigt. Vi lämnar det så.

På grund av hundra liter vatten och tretton nyinflyttade har det varit en lite extra spännande vecka i mitt Lugn. De kom som de var, de här nyinflyttarna. Nya och namnlösa. Det är viktigt med namn. Också när det gäller tretton fiskar som faktiskt inte ens är mina eller mina att döpa. Det valde jag att strunta i.

Jag togs emot med viss skepsis i morse. Vilket är förståeligt, klockan var kvart över nio på morgonen. De flesta i rummet med akvariet hade nog hellre fortsatt halvsova och struntat i typen som SKULLE DÖPA FISKAR OCH DESSUTOM GÖRA ETT KOLLAGE AV ALLTIHOP.

Klockan halv elva stod en av oss med en limtub i högsta hugg för så gjorde man gjorde kollage i lågstadiet. Ju. Man ska va' genuin. En annan klippte ut bilder på fiskarna som fotats in action - och, just det, döpts. Bilderna placerades noggrant ut på ett enormt papper och med gemensamma krafter hängdes mästerverket upp ovanför akvariet.

Jag kommer hem och möts av nyheter om våldtäkter som livestreamats. Presidenter säger och gör saker som knappast ens likasinnade skulle drista sig till, och då sitter de inte på all världens makt.

Det är viktigt med namn. Världen snurrar vidare och onödigt mörk ter den sig, framtiden. Men - fortfarande kan tretton akvariefiskar få fem fullvuxna människor att bete sig som barn på julafton. Och dessa fem har nog alla sett sin beskärda del av mörkret. Bara för det vill jag påstå att vi inte ska ge upp.
Inte riktigt ännu.

måndag 23 januari 2017

Gissa känslan



Volym hög. Ännu högre.
Bäst i bil. Accelerera.
And repeat.

Lillon



Så står hon framför mig igen med den lätt irriterade och uppfordrande blick jag lärt mig älska och då menar jag verkligen älska. Kärlek så att både hjärtat och själen drar ihop sig av rädsla. Om något skulle hända henne vet jag inte hur jag skulle överleva eller om. För att skydda henne gör jag allt. Det är själviskt. Jag vet, jag vet.

Och bara så där drar jag mig till minnes den första tiden hon var hos mig. Jag hade glömt det. Förträngt, mer sannolikt. Hon flyttade in och jag slutade fungera. Så liten, så skör och så oändligt viktig. Jag gjorde inget annat än grät, de första dagarna. Jag handlade mat åt henne och jag grät. Ingenting kunde vara bra nog, hur skulle det kunna vara det? (Det var det inte heller. Hon är enormt kräsen.) Jag berättade om mig och mitt miserabla liv och jag grät. Jag var inte bra nog, hur skulle jag kunna vara det? (Fair enough.) Jag visade henne att hon ska bo här nu och jag grät. Det kunde inte vara bra nog, hur skulle det kunna vara det? (Mönster?)

Jag visste att vi skulle åka till min hemby och stanna där några veckor och jag grät komplett och totalt okontrollerat. Vetskapen om att hon skulle lämnas ensam på ett ställe jag själv avskydde var en tanke jag inte klarade av att omfatta.

Det hela fick sitt slut när min mor, annars rätt insatt i mitt känsloregister, också hon stod handfallen. "Gråter do? No igen?" blev snabbt till "men sluut no" på vilket jag bara kunde konstatera att ja, det gör jag ju och nej, jag vet inte varför och tro mig, jag skulle sluta om det gick att stänga av. Jag fick inse att inget blir lättare av att en nybliven kattmamma bara gråter. För någon.

Fyra år senare har det visat sig att damen som med sin blotta närvaro tog fram alla känslor jag jobbat på att trycka undan både före och efter detta är av det självgående slaget. Så pass självgående att hon om hon blir uttråkad hoppar upp på skrangliga hyllor och står där tills de faller. Nämnda hyllor kan råka inhysa långt fler halsband, armband, sminkborstar, ögonpennor, parfymer, läppstift - och hårsnoddar, orsaken till att hyllan varit så intressant - än en ensamboende rimligtvis behöver. När dessa sprider ut sig på ett litet hallgolv, tja... Låt oss säga att undertecknad inte varit medveten om hur många svordomar hon faktiskt har i sin vokabulär. Att katten hamnade i hårsnoddshimlen efter detta äventyr råder det ingen tvekan om. 1-0.

Vems hjärta som egentligen brast då Elvira flyttade in - eller vad Elvira riktigt väckte när hon flyttade in - kan jag bara spekulera i.

söndag 22 januari 2017

Gradera din smärta



Det är något med sättet han håller i lappen. Än i vänster hand, än i höger. Han håller i något skört, något Riktigt Viktigt. Just som jag tror att han ska veckla ut lappen hejdar han sig. Pannans veck blir djupare och djupare. Kanske om han väntar tillräckligt länge ska lappens nästan alldeles säkra budskap, "ingen vinst", förvandlas till det motsatta. Kanske. Jag kan inte hålla mig. Förstås.

"Drar du ut på lidandet?"
Påkommet leende, ursäktande.
"Det är ett karaktärsdrag. Känns det välbekant?"
Dansen. Överdrivet dramatisk. Alltid.
"Varför tror du jag frågar?"
"Det måste göra ont. Dessutom vinner jag ändå aldrig."

Ett halvt sekel senare ser han bestämt ner på den lilla lila lappen och skanderar ljudligt att han nu bara tänker göra det. Den nu något kantstötta lappen meddelar "VINST".

Vad han hade vunnit? Ett par flipflops. Lila. Och geisha.

"Jaha. Vad ska vi göra nu då?" undrar han och ser om möjligt ännu mer lidande ut.
Välbekant? Möjligen.
"Det är nu det börjar göra verkligt ont."

Vi suckar djupt och undrar om vi är ensamma. Kommer fram till att det är vi helt säkert.
Och suckar lite åt det också.

torsdag 19 januari 2017

These days



Att hjärnan inte förstår ordet inte är den psykologiska konspirationsteori jag utan tvekan hört allra mest. Konspirationsteori kallar jag det för att jag aldrig orkat kolla upp sanningshalten i det och alla vet ju att det man inte kan bevisa genom forskning knappast stämmer. Det där tror jag för övrigt heller inte på. Alldeles för mystiskt lagd för sånt dravel.

Hur som helst leder det till att jag denna kväll ligger i en soffa och kontrollerar mina tankar. De styrs av en alldeles för välbekant typ som brukar sitta på min vänstra axel och skrika osakligheter ganska ofta. Jag försöker vara snäll mot mig själv i den mån det går these days och det frustrerar skiten ur mig när huvudet inte lär sig samarbeta. Automatiska tankar och sånt. Man borde varnas mer för dem.

Exempel:
"Stressa inte. Stressa inte. Stressa inte." → Stopp. Ta det lugnt.
"Jag kommer inte att klara av det här. Vad trodde jag egentligen?!" → Det känns tungt nu. Andas, människa.
"Inte igen. Det här får inte drabba mig igen." → Ja, det känns fortfarande tungt nu. Andas, för bövelen, människa.
"Inte ångest. Vad som helst men inga ångestattacker." → Ähum. Är du döv?
"Tänk på nåt annat. Eeeeh. Alltså jag vill verkligen inte diska." → Men snälla nån. DISKA. IDIOT.

Låt oss säga att det har gått bättre.

För att väga upp lite angst (jag kan ju nog! Ju! Lovar!):
"Varför är jag fortfarande kvar här?" är en annan ständigt återkommande tanke och nu snackar vi mest rent fysiskt just här, på denna plats i världen. These days. Jag har lyckats hitta orsaker till det tidigare och faktiskt haft legitima sådana, men om allt går som det ska den här våren kommer jag inte att ha det längre. Jag kommer inte att ha nåt som verkligen, verkligen rotar mig i lilla Vasa och tanken på utbytesstudier har lockat mer än lovligt i fem års tid. Det gör den fortfarande.

Så varför INTE? (→ Just det.)

onsdag 18 januari 2017

Och krogköerna blir bara längre



Words, take her with you
Let her rest in your rhyme
Words, take her away
Somewhere, beyond time

Words, ease her breathing
Lay her softly on the floor
There, let her linger
And listen like ever before

Leave her windows uncovered at night
And fill her room with the city lights
As they illuminate the sky
It reminds her of the people outside
Cause she won't sleep unless she heals her loneliness

Walk with her beneath the tree tops
Create new paths and memories
Show her, how the sunlight
Glances through the gaps between the leaves

Words, help her change the world
In only one verse
Tell her to reach for the stars
And to always put love first

Leave her windows uncovered at night
And fill her room with the city lights
As they illuminate the sky
It reminds her of the people outside
It reminds her of the people
It reminds her of the people
It reminds her of the people outside

Ljuvliga Ane Brun.
Always a pleasure.

måndag 16 januari 2017

Min vackra vän



För att det där du känner 
är mer än någon, någonsin,
någonsin
någonsin
borde tvingas till
och för att
något
brister

Det finns helveten som får själva helvetet att te sig lyxigt.

Vissa dagar blir allt som rimligen kallas vett och sans kvar i byggnader som långsamt tystats ner till tonerna av inre orkaner. Jag tvingas se mina egna tillkortakommanden på nära håll. Inget av det är vackert och jag hanterar det ansvarslöst.

Gråt.
Skrik.
Hejdlöst.
Tid finns.
Alltid.

Jag polerar porslinskatter och undrar hur jag hamnade framför bokhyllan.

Och tänker på dig. Det gör jag hela tiden.

Perplexed



- Var det där du? Som spelade?
- Ja, jo, jag har svårt att lämna pianon i fred. Förlåt.
- Du måste sluta med det där.
- Va?
- Du beter dig som om jag är på väg någonstans. Och jag har inte träffat nån som ber om ursäkt lika ofta som du.
- Förlåt. Nej, jag menar...
- Jag tycker ju om dig. Jag ska ingenstans. Om du inte vill ha mig här får du försöka lite mer än så där.
- Är jag faktiskt så där genomskinlig?
- Och sluta be om ursäkt.
- Du svarade inte.
- Och spela högre.
- Okej.

lördag 14 januari 2017

En stjärna föll för länge sen

Hur förklarar man något som bara kan upplevas?

Det finns ju en orsak till att den här bloggen finns. Jag velade både länge och väl och det är inte karakteristiskt för mig. Impulsdriven är mitt mellannamn. Många bloggar står och har stått under mitt namn i tiderna. Den ena inriktad på fiktivt skrivande, den andra på saker jag vill prata högt om och bli hörd kring, den tredje på mig själv så till den milda grad att jag stängde ner den utan att nämna den för nån. Ett virrvarr, alltså.

2017 har lyckats bjuda på en del insikter hittills, faktiskt. En av dem satte igång en inre resa jag vill dokumentera på nåt sätt. Det är något, någon, jag negligerat så pass länge att hon förtjänar ett alldeles eget utlopp. Det är en fri fortsättning på den närapå desperata frågan "vem är jag?" som hemsökt mig under hösten. Jag är fullt medveten om hur flummigt det låter men hur förklarar man något som bara kan upplevas?


Kanske så.

Kanske genom att våga lyssna på det som stjärnorna sjunger om.

fredag 13 januari 2017

Vackra själar

Jag har feber och det ger mig nervösa ryckningar i närheten av vänster öga. Jag är vanligtvis rätt pessimistiskt lagd - och blir sålunda sällan besviken, intalar jag mig åtminstone - vilket är ett drag som snabbt eskalerar vid alla former av fysiska åkommor. 

Har hittills:
- Sett för många avsnitt av Grey's Anatomy. Försöker framkalla tårar. Är ledsen, nämligen. Kroniskt och ganska avgrundsdjupt. Jag drömmer om tårar och vaknar upp ledsen för att det bara är drömmar. Det om det. Det fungerar inte och jag är rädd att jag på nåt sätt lyckats förstöra mina tårkanaler.
- Tänkt gå och handla. Kommit mig så långt som till Citymarkets ingång. Såg köerna, suckade så djupt att jag nog kunde kvala in som Mårrans tvillingsyster och gick hem. Också tålamod blir bristvara när man helst ligger i en säng och kvider.

Det verkar som om universum känner av min instängda tillvaro och vill testa mig. Missförstå mig rätt och kom inte i närheten, jag är säker på att den smittar, pessimismen. Nu finns det människor som inte bryr sig om den här lilla egenheten och kommer i närheten ändå. Varför, tja, det undrar jag också. De ringer på dörren tills jag öppnar och himlar med ögonen åt mina klagovisor. De sitter tysta med mig om det behövs och de ser på mig som om jag betydde något och de finns där, osvikligt och jag förtjänar det inte alls. I dag kom två av dem hit med några minuters mellanrum, ovetandes om varandra. De ringde på dörren tills jag öppnade och de satt här med mig fast jag med all säkerhet har bitterhet skrivet i pannan vid det här laget.

De vet inte hur starkt de lyser och jag berättar det alldeles för sällan. Vackra själar. 

torsdag 12 januari 2017

Alltings föränderlighet



Om man pratar riktigt snällt med min katt lägger hon sig ner på replängs avstånd, tittar på en och blinkar som om hon förstod. Det är det närmaste närhet vi kommer vad henne anbelangar just i dag och det gör mig ganska uppgiven.

Min läkare tycker att jag är stabil nu. Stabil, annars, vilket fantastiskt tråkigt ord det är. Hur tråkigt det än är kan det ändå bara klassas som positivt. I praktiken betyder det nämligen att jag närmar mig en tillvaro jag kan hantera, kanske, och en sådan har varit långt borta. Det är svårt att hitta sådana världar när regntunga åskmoln förföljer en vart man än går - fast bara bildligt.

Jag lever lite mer i dåtiden ikväll än vad som är hälsosamt och det skulle det vara trevligt om min katt förstod det. Hon ligger där hon ligger. Det går att påverka ungefär lika mycket som den där dåtiden.

onsdag 11 januari 2017

Drömmar, osjungna


Helst gömmer jag mig. Låter mig försvinna i mängden, i mitten. I mitten för att man sticker ut längst fram, längst bak och på sidorna också. Så att scenfolket på sin höjd ser en bland alla gömmer jag mig i mitten och låtsas vara bekväm med det.

Riktigt bekväm blir jag aldrig. Inte ens i mitten. Jag vill ju se er, nämligen. Uppleva stämningen när ljuset blir svagare i teatersalongen om och om igen. Från alla håll. Också framifrån. Helst.

Men det vågar jag inte. Varken göra eller säga och knappt skriva.

Så jag gömmer mig.

Helst.

tisdag 10 januari 2017

Borttappade människor

Det är här det börjar. Efter så många års irrande längs igengrodda stigar letande efter något att hålla fast vid gav hon mig den. Lika självklart som det mesta hon gett mig plockade hon fram den, som om hon alltid vetat och alltid haft den. Nyckeln.

Jag har en speciell talang för att tappa bort saker. Viktiga saker försvinner så gott som alltid. De hittar tillbaka när jag är allra minst förberedd. En grå tisdag eftermiddag i januari, till exempel.

Och nej, du ska inte glömmas bort längre. Inte tappas bort i mängden.

Om du har tålamod med mig.