söndag 22 januari 2017

Gradera din smärta



Det är något med sättet han håller i lappen. Än i vänster hand, än i höger. Han håller i något skört, något Riktigt Viktigt. Just som jag tror att han ska veckla ut lappen hejdar han sig. Pannans veck blir djupare och djupare. Kanske om han väntar tillräckligt länge ska lappens nästan alldeles säkra budskap, "ingen vinst", förvandlas till det motsatta. Kanske. Jag kan inte hålla mig. Förstås.

"Drar du ut på lidandet?"
Påkommet leende, ursäktande.
"Det är ett karaktärsdrag. Känns det välbekant?"
Dansen. Överdrivet dramatisk. Alltid.
"Varför tror du jag frågar?"
"Det måste göra ont. Dessutom vinner jag ändå aldrig."

Ett halvt sekel senare ser han bestämt ner på den lilla lila lappen och skanderar ljudligt att han nu bara tänker göra det. Den nu något kantstötta lappen meddelar "VINST".

Vad han hade vunnit? Ett par flipflops. Lila. Och geisha.

"Jaha. Vad ska vi göra nu då?" undrar han och ser om möjligt ännu mer lidande ut.
Välbekant? Möjligen.
"Det är nu det börjar göra verkligt ont."

Vi suckar djupt och undrar om vi är ensamma. Kommer fram till att det är vi helt säkert.
Och suckar lite åt det också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar