måndag 23 januari 2017

Lillon



Så står hon framför mig igen med den lätt irriterade och uppfordrande blick jag lärt mig älska och då menar jag verkligen älska. Kärlek så att både hjärtat och själen drar ihop sig av rädsla. Om något skulle hända henne vet jag inte hur jag skulle överleva eller om. För att skydda henne gör jag allt. Det är själviskt. Jag vet, jag vet.

Och bara så där drar jag mig till minnes den första tiden hon var hos mig. Jag hade glömt det. Förträngt, mer sannolikt. Hon flyttade in och jag slutade fungera. Så liten, så skör och så oändligt viktig. Jag gjorde inget annat än grät, de första dagarna. Jag handlade mat åt henne och jag grät. Ingenting kunde vara bra nog, hur skulle det kunna vara det? (Det var det inte heller. Hon är enormt kräsen.) Jag berättade om mig och mitt miserabla liv och jag grät. Jag var inte bra nog, hur skulle jag kunna vara det? (Fair enough.) Jag visade henne att hon ska bo här nu och jag grät. Det kunde inte vara bra nog, hur skulle det kunna vara det? (Mönster?)

Jag visste att vi skulle åka till min hemby och stanna där några veckor och jag grät komplett och totalt okontrollerat. Vetskapen om att hon skulle lämnas ensam på ett ställe jag själv avskydde var en tanke jag inte klarade av att omfatta.

Det hela fick sitt slut när min mor, annars rätt insatt i mitt känsloregister, också hon stod handfallen. "Gråter do? No igen?" blev snabbt till "men sluut no" på vilket jag bara kunde konstatera att ja, det gör jag ju och nej, jag vet inte varför och tro mig, jag skulle sluta om det gick att stänga av. Jag fick inse att inget blir lättare av att en nybliven kattmamma bara gråter. För någon.

Fyra år senare har det visat sig att damen som med sin blotta närvaro tog fram alla känslor jag jobbat på att trycka undan både före och efter detta är av det självgående slaget. Så pass självgående att hon om hon blir uttråkad hoppar upp på skrangliga hyllor och står där tills de faller. Nämnda hyllor kan råka inhysa långt fler halsband, armband, sminkborstar, ögonpennor, parfymer, läppstift - och hårsnoddar, orsaken till att hyllan varit så intressant - än en ensamboende rimligtvis behöver. När dessa sprider ut sig på ett litet hallgolv, tja... Låt oss säga att undertecknad inte varit medveten om hur många svordomar hon faktiskt har i sin vokabulär. Att katten hamnade i hårsnoddshimlen efter detta äventyr råder det ingen tvekan om. 1-0.

Vems hjärta som egentligen brast då Elvira flyttade in - eller vad Elvira riktigt väckte när hon flyttade in - kan jag bara spekulera i.

2 kommentarer: