torsdag 26 januari 2017

Lugnet i stormen

Ungefär en fjärdedel av min vakna tid finns jag på fjärde våningen i ett av Vasas vackraste hus. Ställets namn har det förts otaliga diskussioner kring. Inte så mycket kring det officiella namnet, om än en del, utan mer vad det är och för vem det är vad. För mig har det gått under namnet Lugnet i stormen sedan början på september förra året och det får det heta här också. Lite ironiskt men inte så att det räknas. För det mesta är det vad det är. Nog stormar det där också, och ganska ofta, men det är åtminstone relativt kontrollerade stormar och de brukar lugna ner sig. Det är ett viktigt ställe för mig. På riktigt. Vi lämnar det så.

På grund av hundra liter vatten och tretton nyinflyttade har det varit en lite extra spännande vecka i mitt Lugn. De kom som de var, de här nyinflyttarna. Nya och namnlösa. Det är viktigt med namn. Också när det gäller tretton fiskar som faktiskt inte ens är mina eller mina att döpa. Det valde jag att strunta i.

Jag togs emot med viss skepsis i morse. Vilket är förståeligt, klockan var kvart över nio på morgonen. De flesta i rummet med akvariet hade nog hellre fortsatt halvsova och struntat i typen som SKULLE DÖPA FISKAR OCH DESSUTOM GÖRA ETT KOLLAGE AV ALLTIHOP.

Klockan halv elva stod en av oss med en limtub i högsta hugg för så gjorde man gjorde kollage i lågstadiet. Ju. Man ska va' genuin. En annan klippte ut bilder på fiskarna som fotats in action - och, just det, döpts. Bilderna placerades noggrant ut på ett enormt papper och med gemensamma krafter hängdes mästerverket upp ovanför akvariet.

Jag kommer hem och möts av nyheter om våldtäkter som livestreamats. Presidenter säger och gör saker som knappast ens likasinnade skulle drista sig till, och då sitter de inte på all världens makt.

Det är viktigt med namn. Världen snurrar vidare och onödigt mörk ter den sig, framtiden. Men - fortfarande kan tretton akvariefiskar få fem fullvuxna människor att bete sig som barn på julafton. Och dessa fem har nog alla sett sin beskärda del av mörkret. Bara för det vill jag påstå att vi inte ska ge upp.
Inte riktigt ännu.

2 kommentarer:

  1. Det är ju därför som det är så roligt att komma dit! Alla är olika men ändå stöder vi varandra och får livet att gå vidare. Ibland måste man släppa löst barnet i sig! Vuxen måste vi försöka va så mycket ändå.
    Kram från fiskexperten som jag kallas ��❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så! Gemenskapen och acceptansen där på fjärde våningen är svåra att efterlikna. Det är en liten familj - på gott och ont. Livsviktigt. Och barnen! De där inre barnen ryms där också och det är en gåva, egentligen, att de får finnas där. Ute i verkligheten är det svårare att låta dem ta plats när det är så obligatoriskt att vara vuxen. Eller "leka" vuxen.
      Se siitä, lördagsfilosofier, tack än en gång för att du läser!! Kan fiskexperten svara på varför så många av fiskarna dör? ;)
      Kram.

      Radera