tisdag 31 januari 2017

Mitt Viskarnäs



Kära du. Kära, kära du.

Kära nån.

Vad du har utmanat mig.
Vad rädd jag har varit för dig.
Hur arg du har gjort mig.
Hur ledsen.
Så många gånger du fått mig att vilja storma ut och aldrig komma tillbaka mer, aldrig nånsin, för du förstår ju absolut ingenting.
Så många gånger du fått upprepa, upprepa, upprepa för att jag inte kunnat omfatta.
För att jag inte varit sanningsenlig.
Eller redo.
Och att du ändå alltid trott på mig.
"Du får inte ge upp."

Avslut gör ont. Avsked är ännu värre. Jag försöker sammanfatta två och ett halvt års tid på papper. Ett förhållande med en människa som sett min mest bottenlösa hopplöshet. Som sett mig, det som på djupet är jag. Utan skygglappar och när jag tappat kontrollen.

Jag skriver, jag suddar, jag börjar om. Jag biter mig i tungan och tvingas skjuta fram det några timmar.

Jag träffar min sjätte terapeut för sista gången imorgon. Hon har varit viktig. Så viktig. Glatt farväl och på återseende? Inte denna gång. Dags? Jo.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar