lördag 25 februari 2017

Se mig! version 37 kvm

Det är lördag kväll och jag städar. Bara den grejen. Nu skulle jag kunna tycka synd om mig själv och sakna den tid då lördagskvällar var det bästa i världen men det är högst självvalt, detta tillstånd. Självvalt och lite påtvingat men också det av mig själv.

Så här är det: varje gång jag öppnar dörren till min garderob drabbas jag av en stark lust att flytta. Den är ett i-landsproblem, min garderob. Det gäller inte bara garderoben, men det blir tydligast där. Jag behöver inte de där mängderna kläder. Jag behöver dem inte men jag kan inte göra mig av med nåt. Det karaktäriserar i princip allt jag äger. Om det finns minnen i det materiella måste jag ha det kvar. Det här har blivit ännu mer tragikomiskt i och med att jag frekvent går runt på stadens loppis och hittar minnen i alla gamla prylar. Jag lurar mig själv att jag behöver en till märklig glasburk för tänk vilka minnen och nu är de mina.

När jag så tryckt in ännu fler minnen i garderoben - vilka metaforer! Glöm det genast! - stänger jag dörren, går till datorn, googlar lägenheter i nejden och suckar för att inget ändå duger. Inte kan jag lämna den här lägenheten. Här finns ju alla mina minnen.

Cirklar.

onsdag 22 februari 2017

Varningstext



Jag drunknar. Jag simmar desperat mot ytan och hinner andas in en millisekund innan jag dras ner igen. Paniken stegras. Jag kan inte andas. Jag kan ju inte andas.

Det är länge sedan min ångest tagit sig sådana här uttryck. Jag hade nästan glömt. Nästan. Jag kan inte tänka som jag vill, agera som jag vill, formulera mig som jag vill eller vara som jag vill och det påverkar varje sekund av min vardag.

Så jag sitter på en stol i ett rum och gömmer mig bland folk. Så länge jag bara får och kan sitter jag där och jag vågar knappt röra mig för om jag rör mig kanske jag faktiskt går i bitar.

Jag försöker vara en människa jag kan leva med och jag har gjort det konsekvent i 163 dagar nu. Det väger inte upp hur jag var och för det kommer jag att vara ledsen så länge jag lever. Det räcker inte. Jag räcker inte.

Och jag kan bara låta tiden tala.

söndag 19 februari 2017

Insnöad




Femton minuter, meddelar mobildisplayen och jag tror inte att det är sant. Ett par minuter, högst. Jag konstaterar att du tydligen har förmågan att förvränga mitt tidsperspektiv och borde väl inte bli förvånad. Du har trots allt kontroll över alla mina sinnen också, och inte bara kontroll. Du slår ut dem. Du ger dem psykos.

Jag vet inte hur man gör, maler tankarna. Har inte den blekaste aning. Här har jag inte varit tidigare.

Man kan inte kunna nåt man inte lärt sig, kontrar en svag stämma av distinkt ursprung och jag slår huvudet i väggen några gånger.

Är mina tankar mina egna? Sällan.
Är mina känslor? Av högsta grad.

fredag 17 februari 2017

Vanans makt

"Newtons tröghetslag gäller i hög grad också mänskligt beteende – påverkas du inte av någon kraft så kommer du att fortsätta i samma riktning i samma hastighet, oberoende av om riktningen är den förnuftigaste eller inte."
(Källa)

Så vad gör jag? Jag biter hål på tungan och försöker att inte tänka det jag tänker. Riktningen är bakåt och Lucifers sirener ger mig tinnitus.

Jag hävdar att jag har rätt.

Jo, det har jag.
Jo, det har jag.
Jo, det har jag.
Jo, det har jag.

Jag vet inget annat.

onsdag 15 februari 2017

Spring



Vädret har beslutat att det är vår och har gjort det i några dagar nu. Jag kisar mot solen och känner mig ovan.

På fler än ett sätt.

Är det inte underligt hur svårt det kan vara att njuta när solen för en gångs skull skiner? Det förebådas ändå snö och man har redan halkat.

På fler än ett sätt.

lördag 11 februari 2017

Barnet

En helt vanlig fredag eftermiddag kan bli riktigt otäck på en nanosekund. Det finns landminor i den här stan och fast jag gör mitt bästa för att undvika dem fungerar det inte alla gånger. Vetskapen om att de finns räcker för att få mig att vilja kedjeröka, bita på tånaglarna och emigrera till Grönland (och jag avskyr snö. Det är illa.)

Jag steg på en sådan. Ungefär som att gå in i en vägg, alltihop. Mitt på torget. Den detonerade, landminan, och jag sprang. De panikattacker jag dessvärre lärt mig leva med kommer oftare än jag är bekväm med nu och även om jag lever med dem är de det mest obehagliga mitt psyke har att erbjuda. Tror jag.

Personen jag skulle träffa i fredags, hon jag sprang till, vet om det här. "Okej, vi har panik nu, bara prata mig igenom det här", blev därför min hälsningsfras. Hon log ett lugnt litet småleende, denna gudagåvemänniska, och berättade historier för mig i närmare en timmes tid medan jag skakade som ett asplöv och trodde att jag skulle dö. När det hela lugnat ner sig lite kunde jag bara vara ordentligt irriterad på hur jag reagerat, och reagerar, om och om igen. "Skärp dig, idiot" tror jag att mitt ordval blev, vänligt riktat till mig själv och ingen annan.

"Så där får du inte säga. Du är ju rädd, eller hur? Säg att du har en dotter. Vad skulle du säga till henne om hon var rädd? Om hon hade ont?"

Dagen efter detta hälsar jag på hos mina föräldrar. Det händer ganska ofta nu för tiden och det är skönt att det blivit så. Om det finns landminor i stan är det inget emot de spöken som hemsöker stället jag vuxit upp på. Det är som det är och det har varit.

Just i dag har det rotats fram gamla fotoalbum. Glömda sådana. Jag sitter i köket och kan inte slita mig från en bild som är långt, långt ifrån ensam i sitt slag.
"Säg att du har en dotter" sa hon.


Den lilla människan är jag. Den något större människan är min far.

Nämnda fader vandrar in i köket tjugotvå år efter att vi stått på en klippa i Norge.

"Papp! Alltså skåd va gollo vi je!"
"Jåå, vi e he. Men he e vi jo än."

Om jag hade en dotter, tänker jag.

torsdag 9 februari 2017

vinvaderat



jag går aldrig säker
äpplet, äpplet

bland pastellfärger på burk
och avslappning på torsdagar
finns osäkrade gevär
och så jag

och du 
siktar
skjuter

träffar skyddsvästen

den här gången
men äpplet

tisdag 7 februari 2017

Peculiar child

"Behöver du hjälp?"
Jag brukar svara nej. Le avväpnande. Jag tittar bara. Något får mig att stiga ut ur den lådan och jag finner mig i en av årets mest underliga dialoger.
"Det jag behöver är en flykt."
"Nu förstår jag inte."
"Ja, typ, Harry Potter."
"Harry Potter finns i hyllan till höger om..."
"Nej nej nej. Nej. Nej nej. Som Harry Potter. Du förstår, Harry Potter är så mycket mer än bara en bokserie. Det är en värld. Och det är inte den här världen. Det är det som är poängen. Hans värld är mycket trevligare. Jag skulle fly dit om jag kunde, tro mig, men jag kan den utantill och då blir det för likt den här världen igen. Jag behöver nya världar. Kan du hjälpa mig?"
Hon stirrar på mig. Jag ler. Mer desperat än avväpnande.
"Du behöver nya världar."
"Exakt."
Hon håller upp ett finger, vänder sig om och trollar fram en bok.
"Här. Läs."

Miss Peregrine's home for peculiar children.

Upp till bevis.

lördag 4 februari 2017

Iskyla



Jag pratar med min mamma om det som nu börjar vara över tio år sedan. Hon berättar och jag minns. Hon blev så rädd, säger hon. Hon såg mig gå sönder och hon stod maktlös. Jo, jag minns. Hur det började. En oskyldig liten rad och så blev det. Det såg ni till.

"Snart kommer alla att kasta stenar på dig :)"

Iskyla.

Lilla vännen.

det
var
inte
ditt
fel

say something



you may call it in this evening
but you've only lost the night
present all your pretty feelings
may they comfort you tonight
and I'm climbing over something
and I'm running through these walls

I don't even know if I believe
I don't even know if I believe
I don't even know if I believe
everything you're trying to say to me



I had the strangest feeling
your world's not all it seems
so tired of misconceiving
what else this could've been

I don't even know if I believe
I don't even know if I believe
I don't even know if I believe
everything you're trying to say to me


so open up my eyes
tell me I'm alive
this is never gonna go our way
if I'm gonna have to guess what's on your mind
say something, say something
something like you love me
less you want to move away
from the noise of this place

well I don't even know if I believe
I don't even know if I believe
I don't even know if I wanna believe
everything you're trying to say to me


so open up my eyes
tell me I'm alive
this is never gonna go our way
if I'm gonna have to guess what's on your mind




Dujaghon


Känslor. Detta mytomspunna fenomen som drabbar andra, inte mig. Vilket har tett sig lite märkligt, kanske, då livet inte precis betett sig som folk de senaste åren. Att inte känna började som en metod för överlevnad och slutade som ett handikapp. Och - hör och häpna - när man gläntar på DET locket har man en del att göra.

Det är så dags.

Ja ja, jag skriver det nu, ja. Med vetskapen om att typen jag var i morse hellre skulle gå bärsärkagång på torget med en slägga än ens tänka på att "välkomna känslorna". När vågorna inte är fullt lika skyhöga och allt jag gör är skriker och skrämmer folk går det lättare att inbilla sig saker. Tydligen märks det när allt inte är som det ska med mig. Jag har kanske sämre poker face än jag gått runt och trott. Antalet "hur är det riktigt?" går över mitt förstånd. Bättre så än avstånd.

Tipsen för livshantering är många om man bara vågar vara ärlig - eller ser ut som lidandet självt, eller båda två. Några kramar räcker långt. En dos schematerapi och lite beteendevetenskap på det och du vet åtminstone varför du reagerar som du gör, inte bara att.

Men ni. Ni änglar som fattar, ler och avdramatiserar. Du som på mitt "skit. Jag är skit och så är det med den saken" skrattade till och sa "vänta, jag har nåt perfekt", till exempel. Vet inte HUR jag gått runt och levt utan detta.


Njut.

Och se det som en hälsning till hon på bilden.
Hon är jag. Det är nåt år sen. Hon trodde att hon visste vad frihet var. Huga, vad man kan ljuga.
Vi försöker försonas.

And that, for now, is all.

torsdag 2 februari 2017

Counterclockwise



Tiden. Problemet är tiden. Problemet är att jag inte kan göra något åt tiden.

Ni vet när man skrev något i Paint, förr i tiden, med fontstorlek 72? Det var störst. Man kunde inte få det större än så. Man var liten och man visste inte hur. Ni vet om ni vet.

Det här står i fontstorlek 72 och det är allt jag har att säga om den här dagen (och mig själv):

SKÄRPNING.

and i know it too well



tvånget
tvingar
tomt tal är tyst
skriker stilla
sut 32 lidokain
varför vännen
värme vännen
vila
ett två trettiotvå
sut 32 lidokain
vita ränder
du också
lilla liten
du också
sut 32 lidokain

onsdag 1 februari 2017

Portförbud



Min favoritförfattare (okej, en av dem) behagar inte skriva nya böcker. Förstår han inte att jag behöver flyktmekanismer och att hans böcker är de enda acceptabla just nu?
Suck.

Suomalainen Kirjakauppa har inte den bok jag söker i brist på nya av John Green och jag undrar om deras personal bor under stenar. Egna stenar för var och en. Långt från varandra måste de vara placerade. Andra förklaringar finns inte - och godtas inte.
Suck.

Sinooperi har inte bokstavspärlor.
Suck.

Clas Ohlsons magnettavlor är för dyra.
Suck.

Damen framför mig i butikskön är låååångsam.
Suck.

Jag går nerför rulltrappor. De har stannat. Just det. Precis det. Symboliskt, tänker jag.
Suck.

Jag vaknar än en gång till en dröm jag trodde jag kommit undan. Kallsvettas. Hjärtat slår i 200. Jag lever i en mardröm och inser att det finns jobb kvar att göra. En hel del.
Suck.

Om det inte blivit klart går jag alltså runt och suckar. Det väcker muntra miner. Trots att de muntra minerna möts med mördande blickar och hot. Tydligen är ingen särskilt rädd för mina stickor. Jag stickar en svart halsduk (jepp, svart. Allt är svart.) och har därför stickor. De är vassa. Ingen fattar det. Jag är hjälplöst fången i en snäll människas kropp och alla vet det.

"Jag är Roparnäslös!!" suckar jag dramatiskt.
"Det är du. Det har varit mitt mål hela tiden."
"Jag vet ju det."
"Och nu har du portförbud. Skriv det nånstans. Meddela det. Hit slipper du inte längre" ler hon.

Nu meddelar jag. Datumet är 1:a februari och jag har portförbud till Roparnäs. Till den psykiatriska vården. Där jag varit inskriven sedan 2014. Inte längre. Inte längre.
Suck.

Huden är för trång. Det är inte inbillning. Jag lovar.

SUCK.