lördag 11 februari 2017

Barnet

En helt vanlig fredag eftermiddag kan bli riktigt otäck på en nanosekund. Det finns landminor i den här stan och fast jag gör mitt bästa för att undvika dem fungerar det inte alla gånger. Vetskapen om att de finns räcker för att få mig att vilja kedjeröka, bita på tånaglarna och emigrera till Grönland (och jag avskyr snö. Det är illa.)

Jag steg på en sådan. Ungefär som att gå in i en vägg, alltihop. Mitt på torget. Den detonerade, landminan, och jag sprang. De panikattacker jag dessvärre lärt mig leva med kommer oftare än jag är bekväm med nu och även om jag lever med dem är de det mest obehagliga mitt psyke har att erbjuda. Tror jag.

Personen jag skulle träffa i fredags, hon jag sprang till, vet om det här. "Okej, vi har panik nu, bara prata mig igenom det här", blev därför min hälsningsfras. Hon log ett lugnt litet småleende, denna gudagåvemänniska, och berättade historier för mig i närmare en timmes tid medan jag skakade som ett asplöv och trodde att jag skulle dö. När det hela lugnat ner sig lite kunde jag bara vara ordentligt irriterad på hur jag reagerat, och reagerar, om och om igen. "Skärp dig, idiot" tror jag att mitt ordval blev, vänligt riktat till mig själv och ingen annan.

"Så där får du inte säga. Du är ju rädd, eller hur? Säg att du har en dotter. Vad skulle du säga till henne om hon var rädd? Om hon hade ont?"

Dagen efter detta hälsar jag på hos mina föräldrar. Det händer ganska ofta nu för tiden och det är skönt att det blivit så. Om det finns landminor i stan är det inget emot de spöken som hemsöker stället jag vuxit upp på. Det är som det är och det har varit.

Just i dag har det rotats fram gamla fotoalbum. Glömda sådana. Jag sitter i köket och kan inte slita mig från en bild som är långt, långt ifrån ensam i sitt slag.
"Säg att du har en dotter" sa hon.


Den lilla människan är jag. Den något större människan är min far.

Nämnda fader vandrar in i köket tjugotvå år efter att vi stått på en klippa i Norge.

"Papp! Alltså skåd va gollo vi je!"
"Jåå, vi e he. Men he e vi jo än."

Om jag hade en dotter, tänker jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar