lördag 4 februari 2017

Dujaghon


Känslor. Detta mytomspunna fenomen som drabbar andra, inte mig. Vilket har tett sig lite märkligt, kanske, då livet inte precis betett sig som folk de senaste åren. Att inte känna började som en metod för överlevnad och slutade som ett handikapp. Och - hör och häpna - när man gläntar på DET locket har man en del att göra.

Det är så dags.

Ja ja, jag skriver det nu, ja. Med vetskapen om att typen jag var i morse hellre skulle gå bärsärkagång på torget med en slägga än ens tänka på att "välkomna känslorna". När vågorna inte är fullt lika skyhöga och allt jag gör är skriker och skrämmer folk går det lättare att inbilla sig saker. Tydligen märks det när allt inte är som det ska med mig. Jag har kanske sämre poker face än jag gått runt och trott. Antalet "hur är det riktigt?" går över mitt förstånd. Bättre så än avstånd.

Tipsen för livshantering är många om man bara vågar vara ärlig - eller ser ut som lidandet självt, eller båda två. Några kramar räcker långt. En dos schematerapi och lite beteendevetenskap på det och du vet åtminstone varför du reagerar som du gör, inte bara att.

Men ni. Ni änglar som fattar, ler och avdramatiserar. Du som på mitt "skit. Jag är skit och så är det med den saken" skrattade till och sa "vänta, jag har nåt perfekt", till exempel. Vet inte HUR jag gått runt och levt utan detta.


Njut.

Och se det som en hälsning till hon på bilden.
Hon är jag. Det är nåt år sen. Hon trodde att hon visste vad frihet var. Huga, vad man kan ljuga.
Vi försöker försonas.

And that, for now, is all.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar