onsdag 1 februari 2017

Portförbud



Min favoritförfattare (okej, en av dem) behagar inte skriva nya böcker. Förstår han inte att jag behöver flyktmekanismer och att hans böcker är de enda acceptabla just nu?
Suck.

Suomalainen Kirjakauppa har inte den bok jag söker i brist på nya av John Green och jag undrar om deras personal bor under stenar. Egna stenar för var och en. Långt från varandra måste de vara placerade. Andra förklaringar finns inte - och godtas inte.
Suck.

Sinooperi har inte bokstavspärlor.
Suck.

Clas Ohlsons magnettavlor är för dyra.
Suck.

Damen framför mig i butikskön är låååångsam.
Suck.

Jag går nerför rulltrappor. De har stannat. Just det. Precis det. Symboliskt, tänker jag.
Suck.

Jag vaknar än en gång till en dröm jag trodde jag kommit undan. Kallsvettas. Hjärtat slår i 200. Jag lever i en mardröm och inser att det finns jobb kvar att göra. En hel del.
Suck.

Om det inte blivit klart går jag alltså runt och suckar. Det väcker muntra miner. Trots att de muntra minerna möts med mördande blickar och hot. Tydligen är ingen särskilt rädd för mina stickor. Jag stickar en svart halsduk (jepp, svart. Allt är svart.) och har därför stickor. De är vassa. Ingen fattar det. Jag är hjälplöst fången i en snäll människas kropp och alla vet det.

"Jag är Roparnäslös!!" suckar jag dramatiskt.
"Det är du. Det har varit mitt mål hela tiden."
"Jag vet ju det."
"Och nu har du portförbud. Skriv det nånstans. Meddela det. Hit slipper du inte längre" ler hon.

Nu meddelar jag. Datumet är 1:a februari och jag har portförbud till Roparnäs. Till den psykiatriska vården. Där jag varit inskriven sedan 2014. Inte längre. Inte längre.
Suck.

Huden är för trång. Det är inte inbillning. Jag lovar.

SUCK.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar