onsdag 22 februari 2017

Varningstext



Jag drunknar. Jag simmar desperat mot ytan och hinner andas in en millisekund innan jag dras ner igen. Paniken stegras. Jag kan inte andas. Jag kan ju inte andas.

Det är länge sedan min ångest tagit sig sådana här uttryck. Jag hade nästan glömt. Nästan. Jag kan inte tänka som jag vill, agera som jag vill, formulera mig som jag vill eller vara som jag vill och det påverkar varje sekund av min vardag.

Så jag sitter på en stol i ett rum och gömmer mig bland folk. Så länge jag bara får och kan sitter jag där och jag vågar knappt röra mig för om jag rör mig kanske jag faktiskt går i bitar.

Jag försöker vara en människa jag kan leva med och jag har gjort det konsekvent i 163 dagar nu. Det väger inte upp hur jag var och för det kommer jag att vara ledsen så länge jag lever. Det räcker inte. Jag räcker inte.

Och jag kan bara låta tiden tala.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar