tisdag 28 mars 2017

Fastfruset



Det är inledningen till en skräckhistoria.
Eller en saga.

Kan de börja på samma sätt?

Brutal ärlighet, version kort:

Jag har ångest. Ännu mer ångest har jag över att jag har ångest ty jag hinner inte ha ångest, inte egentligen. Dessutom är jag trött på ordet ångest. ÅNGEST!

On the other hand: det finns en människa vid mitt universitet som borde få ca hundra rosor. Hon har lyssnat, tagit mig på allvar och sett till så att jag inte behöver oroa mig, oavsett vad, och jag är så tacksam. Så länge lärarutbildningen utexaminerar sådana som hon kan jag andas lugnt.

Jag försöker upprätthålla det liv jag påbörjat. 
Jag går på isen, nyfiket, trevande.
Nästa dag flyter vattnet.
Förändring syns med blotta ögat.
Den hörs. Den känns.
- Inte alltid.
Inte alls.

tisdag 21 mars 2017

avlägset nära


these mist-covered mountains are a home now for me
but my home is the lowlands and always will be
some day you'll return to your valleys and your farms
you'll no longer burn to be brothers in arms

through these fields of destruction, baptisms of fire
i've witnessed your suffering as the battle raged high
though they did hurt me so bad in the fear and alarm
you did not desert me, my brothers in arms

there's so many different worlds, so many different suns
we have just one world, but we live in different ones

now the sun's gone to hell and the moon riding high
let me bid you farewell, every man has to die
but it's written in the starlight and every line in your palm
we're fools to make war on our brothers in arms

söndag 19 mars 2017

när blinda leder blinda går det redan sköra sönder



all i really wanted was some peace of mind
friends turned foes, test of time

Vad lär vi oss av detta?
Vad kan jag göra?

seems like the blind still lead in the blind
rumours of war on the borderline


Och det kan jag påverka.

keep it up i can't keep up

torsdag 16 mars 2017

Ready set

Jag har förmånen att höra till ett gäng som heter Poesi och Musik. Det är ordkonst på en scen och jag blir kallad poet. Min självbild blöder, skriker "passar inte!!!" och "vad tror du att du gör?!", det säger sig själv. Det är märkligt, egentligen, och inte alls samtidigt. Så här: jag tar mig själv på så stort allvar ibland. Folk himlar med ögonen och suckar, med all rätt. Andra gånger är det jag som himlar med ögonen, ställer mig på en scen och funderar inte desto mer på det, det bara är. En annan sida av mig. Kaleidoskop.

Vad händer när strålkastarna släcks?

Tja. Jag är ganska nöjd med mig själv. Tillfreds med livet. Det är en brutalt anmärkningsvärd skillnad jämfört med de dagar kvällar nätter då jag känner mig ynkligast i världen. Får jag säga så?

Tre av oss satt i en bil på väg hem från kvällens framträdande och funderade på varför vi gör det här. Om vi skalar bort allt är det primitivt. Bekräftelse. Det är att bli sedd, det är att bli hörd. Så skört, så mänskligt.

Det bor ett barn i oss alla.

måndag 13 mars 2017

oh my dear dear

"Anteeks", muttrar hon när hon sätter sig ner med sån kraft att hon skuffar till bordet bredvid och får ilskna blickar till svar. Hon har redan gått vidare.

"Jag ska sluta prata helt. Vet du hur mycket energi jag lagt i terapi under åren? Idag fick jag övertyga fanskapet om att jag pratar sanning och jag tror inte ens att jag lyckades. Det är nu för jävligt, när jag äntligen slutat ljuga för mig själv så tror hon inte på mig. Jag ger ut allt av mig och det känns skit. Jag orkar inte vara ärlig längre. Vi kan prata om vädret eller nåt tills mitt kontrakt går ut, jag bryr mig inte. Vad spelar det för roll? Varför skrattar du?"

Vännen, vännen, vännen. Du är jag är du, vi konstaterar det igen och igen. Det och att allt just nu dristar sig till att verka jävligare än vanligt.

fredag 10 mars 2017

Att vara konsekvent med sina konsekvenser

Ibland förvånar människor en mer än man trodde att de kunde. Jag trodde att jag sett det mesta. Gudarna ska veta att jag sett en hel del. Nya sidor dyker upp ändå och de gör det kanske specifikt i kniviga situationer.

Jag har också haft problem med detta. Har fortfarande. Det ska gudarna också veta. Kanske är det just därför jag reagerar.

Var konsekvent, var konsekvent, var konsekvent. 

Känslor styr men de får inte styra åt tre olika håll när riktningen är lagd och jag tappar respekten mer än jag vill göra.

Det positiva i kråksången är att jag i det här fallet respekterar mig själv så pass mycket att jag ser när ord och handling inte går hand i hand. Väl uttryckta värderingar sopas under mattan till förmån för förståelse där förståelsen faktiskt borde komma på andra plats. Har krocken redan skett och man har sett svallvågorna med egna ögon - och därtill klart tagit ställning - kan man inte sticka huvudet i sanden när man väl står öga mot öga med just konsekvenserna. Eller jo, man kan, men det är riktigt respektlöst och det stämplar oförlåtliga beteenden som okej bara för att de är förståeliga. Det i sig kan ha ödesdigra konsekvenser av den enkla anledningen att det kan komma fler krockar. Det är människor som krockar. Känsliga människor. Människor med destruktiva tendenser. Det blir riktigt farligt då och det är därför jag blir så förvånad.

Vissa saker går inte att jämföra fast de kan se lika ut i beskrivning. Vissa saker är oförlåtliga i alla tillstånd, i alla sammanhang, alltid. Ingen är sina handlingar men vissa handlingar är inte okej, inte någonsin. Det måste tas på allvar. Måste.

Var inte en människa en dag och en annan nästa. Möter du konsekvenser, uttrycker du konsekvenser - andras såväl som dina egna - var konsekvent. Speciellt om du har att göra med människor.

måndag 6 mars 2017

the fault in my stars

Jag hade bestämt mig för att det inte hade hänt. Det hade inte hänt, det kunde inte ha hänt. Och ändå hade det hänt. Jag hade bestämt mig för att inte prata om det. Inte tänka på det. Inte formulera en enda tanke kring det som inte hade hänt. Jag hade gjort upp listor på vad som var okej att göra istället för att tänka på det som inte hade hänt. Det som inte hade hänt var allt jag tänkte på och det fick jag inte. Det kunde jag inte och det fick jag inte. Sova fanns på listan. Sova fanns högst upp på listan. Sova var vad jag gjorde men jag vaknade om och om igen. Jag levde för sekunderna mellan sömn och vakenhet, de sekunder då jag var så desorienterad att jag inte visste mitt namn och inte heller kom ihåg det som inte hade hänt. Det handlade om sekunder. Allt handlade om sekunderna mellan sömn och vakenhet. Så kan man inte leva, jag insåg ju det. Jag insåg det och jag insåg att jag måste prata om det. Det som inte hade hänt var allt jag tänkte på trots att jag följde mina listor till punkt och pricka. Jag tänkte på det medan jag kokade kaffe. Jag tänkte på det medan jag gick till skolan. Jag tänkte på det i skolan. Jag tänkte på det på väg från skolan. Jag tänkte på det medan jag skrev skoluppgifter. Jag tänkte på det medan jag pratade. Jag tänkte på det när jag kom hem. Jag tänkte på det medan jag åt. Jag tänkte på det när jag försökte sova. Jag tänkte på det när det inte gick. Jag tänkte på det medan jag städade. Jag tänkte på det när jag låg på golvet för att tanken på det fick mig att lägga mig på golvet. Jag var tvungen att prata om det. Annars skulle det som inte hade hänt bli det sista som hade hänt. Det kunde inte ha hänt. Det kunde inte ha hänt. Det kunde inte ha hänt. Det hade hänt.