torsdag 16 mars 2017

Ready set

Jag har förmånen att höra till ett gäng som heter Poesi och Musik. Det är ordkonst på en scen och jag blir kallad poet. Min självbild blöder, skriker "passar inte!!!" och "vad tror du att du gör?!", det säger sig själv. Det är märkligt, egentligen, och inte alls samtidigt. Så här: jag tar mig själv på så stort allvar ibland. Folk himlar med ögonen och suckar, med all rätt. Andra gånger är det jag som himlar med ögonen, ställer mig på en scen och funderar inte desto mer på det, det bara är. En annan sida av mig. Kaleidoskop.

Vad händer när strålkastarna släcks?

Tja. Jag är ganska nöjd med mig själv. Tillfreds med livet. Det är en brutalt anmärkningsvärd skillnad jämfört med de dagar kvällar nätter då jag känner mig ynkligast i världen. Får jag säga så?

Tre av oss satt i en bil på väg hem från kvällens framträdande och funderade på varför vi gör det här. Om vi skalar bort allt är det primitivt. Bekräftelse. Det är att bli sedd, det är att bli hörd. Så skört, så mänskligt.

Det bor ett barn i oss alla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar