måndag 6 mars 2017

the fault in my stars

Jag hade bestämt mig för att det inte hade hänt. Det hade inte hänt, det kunde inte ha hänt. Och ändå hade det hänt. Jag hade bestämt mig för att inte prata om det. Inte tänka på det. Inte formulera en enda tanke kring det som inte hade hänt. Jag hade gjort upp listor på vad som var okej att göra istället för att tänka på det som inte hade hänt. Det som inte hade hänt var allt jag tänkte på och det fick jag inte. Det kunde jag inte och det fick jag inte. Sova fanns på listan. Sova fanns högst upp på listan. Sova var vad jag gjorde men jag vaknade om och om igen. Jag levde för sekunderna mellan sömn och vakenhet, de sekunder då jag var så desorienterad att jag inte visste mitt namn och inte heller kom ihåg det som inte hade hänt. Det handlade om sekunder. Allt handlade om sekunderna mellan sömn och vakenhet. Så kan man inte leva, jag insåg ju det. Jag insåg det och jag insåg att jag måste prata om det. Det som inte hade hänt var allt jag tänkte på trots att jag följde mina listor till punkt och pricka. Jag tänkte på det medan jag kokade kaffe. Jag tänkte på det medan jag gick till skolan. Jag tänkte på det i skolan. Jag tänkte på det på väg från skolan. Jag tänkte på det medan jag skrev skoluppgifter. Jag tänkte på det medan jag pratade. Jag tänkte på det när jag kom hem. Jag tänkte på det medan jag åt. Jag tänkte på det när jag försökte sova. Jag tänkte på det när det inte gick. Jag tänkte på det medan jag städade. Jag tänkte på det när jag låg på golvet för att tanken på det fick mig att lägga mig på golvet. Jag var tvungen att prata om det. Annars skulle det som inte hade hänt bli det sista som hade hänt. Det kunde inte ha hänt. Det kunde inte ha hänt. Det kunde inte ha hänt. Det hade hänt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar