fredag 14 april 2017

Urkraft


Det är årstiden. Det måste vara något med årstiden. Jag håller fast vid det. Årstiden har påverkat (styrt, snarare) mitt mående i sex utdragna år nu. Från februari i en nedåtgående spiral. Samma tid, samma mående, samma defensmekanismer, samma katastrofer. Jag har bevismaterial, vilket är bra, eftersom jag annars skulle stå fast vid att det nu är värre än någonsin. Det känns så. Det kan omöjligt vara sant. Det är inte värre. Det är samma. Ingredienserna har uppdaterats lite, men annars samma. Så samma att jag blir frustrerad på mina egna reaktioner. Ilsken, om jag hade ork att vara arg ovanpå allt annat. Jag tycker väl att det borde vara dags att hitta på något nytt.

Så när vänder det då? undrar någon som ibland hävdar att hon känner mig bättre än jag själv gör och det är inte en helt falsk bild av sanningen om än förskönad. När vänder det?

Ifjol vände det när jag själv vände på det.
Året innan också.
Och året innan det.
Nån gång i juli.

Juli.
Juli.

Jag tänker banne mig inte sitta här och lida ända in i juli. Årstiden får vara vilken den vill. Vädret också. Jo jo, jag vet att man inte bara kan kliva ur en depression. Jag vet också att jag i viss mån kan välja om jag låter den styra eller om jag styr själv. Det blir bättre. Jag väljer att fokusera på det nu. Mindre på hur bedrövligt det känns och mer på att leva ändå.

Okej?
Okej.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar