måndag 29 maj 2017

Något hände

Jag drabbades av en liten kris. Med liten menar jag stor och med kris menar jag naturkatastrof. Så där så att jag tvivlade på huruvida jag ens skulle klara av att fortsätta finnas till. Skulle någon ha frågat mig då, innan, vad det värsta som skulle kunna hända är hade detta inte varit långt borta. Det är snart två veckor sedan nu och två veckor tog det innan jag med säkerhet kan säga att jo, min existens - om än rubbad - kommer att överleva också detta.

Jag är bra på att problematisera mitt miserabla lilla liv. Istället för att se lösningar ser jag fortsatta möjligheter till lidande. Kalla det martyrskap eller sabotage eller självdestruktivitet, det ligger sanning i allihop. Jag skulle vilja påstå att det är ett resultat av många år i terapisammanhang, hur motsägelsefullt det än låter. Jag har aldrig känt mig helt bekväm med att gå in till en terapeut och säga att allt är okej. Jag har varit bra på kriser. Finns de inte redan så skapar jag dem och lidandet kommer på kuppen. Duktig flicka-syndromet vill komma fram också här, för hur är man en värdig klient om man har livet under kontroll? Så resultatet är problem och ofta sådana som inte går att lösa - de går bara att acceptera eller åtminstone leva med.

Varför?
Ja, varför?
Att ha en sjukdomsidentitet blir viktigt med åren. Ännu viktigare blir det i rätt - eller fel - sammanhang. I värsta fall blir det den enda identiteten man har.

Jag påstår inte att jag vill må dåligt. Jag påstår inte att jag vill vara deprimerad, eller att det är något jag väljer.

Jag påstår däremot att jag både kan och borde släppa greppet lite om sjukdomsidentiteten. Något finns ju under den. Någon. Det är henne jag vill åt.

status tom

ord födde tystnad
enkelt bortglömd
olyckligt begraven
som bortsopad

i blindo

gråter hon
hon gråter och jag
gråter
hon gråter och jag kan inte trösta

gråt, gråt

jag står
handfallen

blind utan ord

olycklig
begraven

gråter stilla
i blindo

onsdag 24 maj 2017

Vi finns ju kvar i preteritum

Jag slog sönder min spegelbild. Det är vad jag gjorde. Inte i ordens sanna bemärkelse, nej, men så nära man kan komma. Jag slog sönder min spegelbild. Hon som såg skavankerna som delar man kunde lära sig att gilla, eller acceptera, eller leva med. Hon som log tillbaka, trovärdigt. Hon som såg det jag var och kände igen det som mig. Den spegelbild som fick mig att våga vara, den slog jag sönder.

Vem är människan utan sin spegelbild?

Ibland sätter jag mig ner med ett anteckningsblock med syftet att komma underfund med vad jag egentligen tänker. Det är bara moln annars. Tankemoln. Luft. Kanske osanning. I skrift står de svart på vitt och försvinner inte. Om det går som jag vill med anteckningsblocket och tankarna blir det klart vad jag måste göra. Just idag hjälpte det med vågorna på havet och måsarnas självklara frihet.

Jag slog sönder min egen spegelbild och blev kvar med skärvorna. Alla vet vad som händer när man har sönder en spegel. Som det är nu är skärvorna från en spegel det enda jag har kvar. Sju års olycka.

Idag har jag tagit ett enormt beslut. Ett av de tyngsta jag tvingats till.

And how I wish I didn't have to.

lördag 20 maj 2017

Mardrömsscenario

Det regnade för första gången på flera månader, den där onsdagen i maj. Det var inget uppfriskande regn, inget som utlovade sommar och varma dagar. Det var bara regn. Regn mot en betonggrå bakgrund. Det var opassande för stadens cyklister, men inte mer än så. Opassande. För flickan som vant sig vid och levt för ljuset åtminstone den där ena dagen i veckan var det en mardröm. Just den här sortens regn skulle inte ta slut innan trottoarerna bestod av mer regn än asfalt och de fick acceptera att staden såg annorlunda ut, var annorlunda. Mindre. Utan ekon såväl från rösten i spegeln som från solen.

Hon kan inte cykla utan stödhjul. Inte ännu och inte i hällregn. Solen svarar inte på böner. Hon hade varit lyckligt lottad. Det regnade för första gången på flera månader, en onsdag i maj.

torsdag 4 maj 2017

The Attic

Jag ser på det jag har. Radar upp, ordnar, letar i skrymslen och dammar av. Rätar ut det som skrynklats ihop och synar sömmarna på gamla täckmantlar. En efter en efter ett. Jag tar mig tid och jag ger mig rum. Lovar att ta in det som finns, så självklart finns, också när jag blundar. Jag gör det med huvudet klart, en gång för alla, utan det som polerat ytor på föremål som borde ha lämnats precis som de var.

Det är ingen vacker samling. Det är inget jag visar upp med stolthet.

Men det är mitt.

Det är.