måndag 29 maj 2017

Något hände

Jag drabbades av en liten kris. Med liten menar jag stor och med kris menar jag naturkatastrof. Så där så att jag tvivlade på huruvida jag ens skulle klara av att fortsätta finnas till. Skulle någon ha frågat mig då, innan, vad det värsta som skulle kunna hända är hade detta inte varit långt borta. Det är snart två veckor sedan nu och två veckor tog det innan jag med säkerhet kan säga att jo, min existens - om än rubbad - kommer att överleva också detta.

Jag är bra på att problematisera mitt miserabla lilla liv. Istället för att se lösningar ser jag fortsatta möjligheter till lidande. Kalla det martyrskap eller sabotage eller självdestruktivitet, det ligger sanning i allihop. Jag skulle vilja påstå att det är ett resultat av många år i terapisammanhang, hur motsägelsefullt det än låter. Jag har aldrig känt mig helt bekväm med att gå in till en terapeut och säga att allt är okej. Jag har varit bra på kriser. Finns de inte redan så skapar jag dem och lidandet kommer på kuppen. Duktig flicka-syndromet vill komma fram också här, för hur är man en värdig klient om man har livet under kontroll? Så resultatet är problem och ofta sådana som inte går att lösa - de går bara att acceptera eller åtminstone leva med.

Varför?
Ja, varför?
Att ha en sjukdomsidentitet blir viktigt med åren. Ännu viktigare blir det i rätt - eller fel - sammanhang. I värsta fall blir det den enda identiteten man har.

Jag påstår inte att jag vill må dåligt. Jag påstår inte att jag vill vara deprimerad, eller att det är något jag väljer.

Jag påstår däremot att jag både kan och borde släppa greppet lite om sjukdomsidentiteten. Något finns ju under den. Någon. Det är henne jag vill åt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar