onsdag 24 maj 2017

Vi finns ju kvar i preteritum

Jag slog sönder min spegelbild. Det är vad jag gjorde. Inte i ordens sanna bemärkelse, nej, men så nära man kan komma. Jag slog sönder min spegelbild. Hon som såg skavankerna som delar man kunde lära sig att gilla, eller acceptera, eller leva med. Hon som log tillbaka, trovärdigt. Hon som såg det jag var och kände igen det som mig. Den spegelbild som fick mig att våga vara, den slog jag sönder.

Vem är människan utan sin spegelbild?

Ibland sätter jag mig ner med ett anteckningsblock med syftet att komma underfund med vad jag egentligen tänker. Det är bara moln annars. Tankemoln. Luft. Kanske osanning. I skrift står de svart på vitt och försvinner inte. Om det går som jag vill med anteckningsblocket och tankarna blir det klart vad jag måste göra. Just idag hjälpte det med vågorna på havet och måsarnas självklara frihet.

Jag slog sönder min egen spegelbild och blev kvar med skärvorna. Alla vet vad som händer när man har sönder en spegel. Som det är nu är skärvorna från en spegel det enda jag har kvar. Sju års olycka.

Idag har jag tagit ett enormt beslut. Ett av de tyngsta jag tvingats till.

And how I wish I didn't have to.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar