fredag 30 juni 2017

nytt kapitel

Jag har sommarlov.
Jag köpte en fidget spinner.

Märkliga tider vi lever i.

onsdag 28 juni 2017

småbarn i en spökstad

Har återupptäckt Kent. Bevare mig väl. Vill minnas att jag hörde nånstans att vem som helst kunde skriva Jocke Bergs låttexter, det är bara att räkna upp slumpmässigt valda ord. När jag var yngre skulle jag ha hållit med. Jag dissade allt som hette Kent i många år även om jag verkligen, verkligen ville gilla. Det var inte brist på engagemang; jag begrep ingenting. Och texterna är ju det jag fastnar för.

Om det är så att jag begriper mer på äldre dar eller om jag möjligen har blivit mer poetisk/flummig eller bara har mer att associera till låter vi vara osagt.

Jag gillar detta. Oavsett. Jag gillar det mycket.


tisdag 27 juni 2017

Jag och min skuggsida

"Vad är det? Skäms du?"

Hon reagerar på en förändring i mitt kroppsspråk jag inte själv lagt märke till. Jag gör mitt bästa för att återge en del av mitt liv som kommit att påverka mer än jag helst skulle medge, men gör det ändå. Det behövs i sammanhanget. Det är något jag ändå varit tyst om så pass länge att jag förvånas över hur mycket jag har att berätta. Det är så skönt att äntligen få prata om det.

Klart jag skäms. Den här delen av mig vill jag helst hålla på avstånd. Titta kisande mot och avfärda och inte kännas vid. Men - det tjänar ingenting till. Så jag berättar ändå.

Polaritet. 

Det lär bli ett helvete att lära känna dig. Välkommen.

måndag 26 juni 2017

börjar om varje dag

Med regelbundna intervall fattar jag Gigantiska Beslut. Beslut med konsekvenser. Valda. Jag bestämmer mig för att något måste ändras NU och sedan är jag envist beslutsam i några dagar. Hugget i sten ska det vara och stenen kan vid behov användas för att banka in budskapet. Jag står där med stenjäveln och till en början är den lätt. En välkommen utmaning, till och med. Sen blir den tyngre. 

Jag har nämnt det tidigare. Jag har skrivit ett helt inlägg om det. Nu kommer det igen: min bristande förmåga att vara konsekvent frustrerar ihjäl mig. Jag går emot mina egna värderingar och lyckas på nåt sätt rättfärdiga beteendet. För mig själv. En stund. 

Visst, det handlar inte bara om det. Det ligger annat bakom också. Om det bara handlade om självdisciplin hade det varit betydligt lättare men nu är det inte så. 

Och visst, allt kan inte vara enkelt. Vissa saker måste man kämpa för. Då underlättar det att veta att man inte är ensam. Inte ens när det känns så som allra mest.

Jag kan ju nog.

söndag 25 juni 2017

in the beginning there were words

bara för att jag måste skriva också de gånger jag är övertygad om att jag tappat min röst eller att den till och med tystats ner till förmån för känslor som inga ord i världen kunde förklara allra främst för att de härstammar från en tid då orden inte fanns och jag lärde mig att fungera som människa i den allra mest grundläggande formen men nu efteråt kan jag känna att orden hindrar mig och bara att skriva ner just det eller tänka just det gör mig rädd för vem är jag utan ord utan ord utan ord om jag bara existerar och gör det utgående från en annan början då orden var det som räddade och förde framåt och frågan blir om orden och känslan kan sammanföras till en fungerande enhet bättre och i så fall hur för jag måste skriva och jag måste prata men jag måste faktiskt också känna

onsdag 14 juni 2017

En vecka, ett elände

Min dator bestämde sig helt sonika för att ge upp i förra veckan. Den stängde av och vi fick ingen kontakt. Det verkar ha varit hårdskivan som trodde att den var under konstant tortyr. För att vara dotter till en pappa som jobbat med datorer i många herrans år kan jag förvånande lite om åbäken. Jag tror dock att jag kan en hel del. Därför satte jag mig ner framför min torterade kompis i syfte att fixa det på egen hand. Jag googlade, för att precisera. Google sa följande: "detta problem är vanligt och det finns ingen lösning. Prova de här sätten att kringgå: [Lista med 20 mer eller mindre invecklade påhitt för att lösa det olösliga]" Det hela påminde om det som jag sysslar med dagligen - varför problemlösa när man kan förtränga?

Det fungerade inte och jag fick mer och mer panik. När jag suttit en hel dag och allt jag lyckats göra var att stänga av några av datorns mest basala funktioner tog min något överdramatiska sida över. Jag bad till ca tretton olika gudar varav vilka jag tror på exakt noll. Jag funderade helt ärligt på att gå upp till åttonde våningen och råka tappa datorn så att jag bara kunde köpa en ny. Vem behöver mat, ändå? Eller mediciner? Eller elektricitet?

Sen kontaktade jag ovan nämnda fader. Efter att fadern länkat till samma listor jag själv stirrat på i timmar och jag berättat om mina planer på att ge upp alltihop bad han mig vänligt att föra datorn till doktorn. Först vägrade jag att ens tänka tanken. Principsak, för bövelen. Jag kan själv. Och dessutom har jag hellre en dysfunktionell dator än är utan Microsoft Word.

Jo, det värsta var att tänka sig tanken på flera dagar utan worddokument och tangentbord. Som om jag inte var fullt kapabel till att skriva för hand i något av de tretusen anteckningsblock jag ändå äger.

Jag gav med mig till slut. Jag klampade in vid stället där datorn är köpt, proklamerade högt och ljudligt att JAG BEHÖVER HJÄLP och drog en lång och överdriven förklaring på mitt problem. Killen vid servicestationen stirrade på mig och när jag var färdig sa han "....prata med min kollega, han kan bättre svenska" - varpå jag funderade på att ge upp igen. Med tårar i ögonen drog jag samma historia. Den nya killen såg snällt på mig, svarade på min dialekt och tog ifrån mig min dator. Eller tog hand om, beroende på perspektiv.

Så de senaste dagarna har min lägenhet främst varit ett datorformat svart hål och jag har vandrat runt som en planet utan sin sol. Idag meddelade jag en handledare vid stället jag huserar dagligen att jag inte har något att gööööraaaa. Hon tyckte att jag skulle skriva om mitt livs värsta kris och jag sände en tanke till det djävulskap som är teknik.

Sen fick jag ett meddelande. Datorn är klar att hämtas.

Vi kom nyss hem. Min kompis har uppdaterats till det nyaste system marknaden erbjuder och har dessutom fått lite extra finesser. Om problemet är fixat? Nä. Hårdskivan tror fortfarande att den är under pistolhot. Olösligt, etcetera. Åtminstone har jag mina worddokument. All's well that ends well.

Vad ska jag göra nu då?

torsdag 8 juni 2017

Rejection

Likväl
när dörren stängs
gråter jag
gömmer mig
bakom handflator
låter mig följa
strömmen
rasande

oförlåtligt

Likväl
när jag nås av skratten
vrider självföraktet knutar
knyter nävar
under bordet
blundar
tvingar mig
att andas

jag finns inte längre
fast jag finns

oändligt

Jag testar en ny teknik att hantera panikanfall orsakade av den där känslan av övergivenhet som ibland hotar att ta mitt förstånd. Coinflip, kallar jag den. Det är simpelt. Allt du behöver är dig själv och ett mynt.

1. Utsätt dig för övergivenhetsrelaterade paniktriggers (i mitt fall, lev ditt liv)
2. Få panik.
3. Här behöver du myntet. Så: ha ett mynt. Typ på bordet framför dig.
4. Se andra sidan av myntet. Uttrycket, ni vet. Metaforiskt och bra.
5. Vänd på ditt mynt.
6. Tadaaaa. Andra sidan av myntet.
7. Hjälpte det?
8. Inte?
9. Det finns blommor på tvåeurosmyntet. Det är väl fint? Somrigt och så?
10. Nej?
11. Åtminstone har du två euro.
12. Repeat.

Varsågod.

onsdag 7 juni 2017

Good enough

Dagar som denna är värda att notera.

Jag förlåter mig själv för att jag inte är fullkomlig.

Jag agerar i enlighet med vad jag kan och vet.

Och jag möter ångestattacker rationellt. De dödar inte och jag vet varifrån de härstammar. Det är bara minnen.

När jag inte har några valmöjligheter är jag fast med mig själv.

Jag är inget offer längre.

tisdag 6 juni 2017

Otydlighet

Jag andas in -

- och slås igen och igen av mina egna tankars frenetiska repeterande. Jag stoppar mig själv och försöker vänligt men bestämt leda mig åt ett annat håll men möts av motstånd. Nästa påminnelse är där och pockar på uppmärksamhet. Nästa minnesfragment tar obehagligt stora proportioner och är där är där är där. De finns överallt. Hela tiden.

Lika mycket slås jag av kylan. Otydligheten ställer mig försvarslös. Beteendet påminner om tider jag ältat sönder men faktum kvarstår att det gör ont att vara osynlig och det kan man inte komma runt. Jag identifierar mig med Tove Janssons Ninni. Det osynliga barnet. Den där tjejen har kämpat sig sönder och samman för att SYNAS, och inte på de mest ändamålsenliga sätten, men det är de hon lärt sig och nya metoder tar tid att ta i bruk. Våga ta i bruk. Våga försöka, ens. Och att plötsligt bli osynlig i ett av de mest genuina och ärliga sammanhang som finns är något jag önskar att jag inte var så bekant med.

Omständigheter jag inte kan förklara utan att bli vidskeplig placerar mig i en ny miljö. En av de vackraste jag sett, i just de här kretsarna. Den hälsar mig välkommen som om det var självklart att vi skulle träffas just nu. Jag möts av en påtaglig känsla av igenkänning. Mitt tankespråk. En dialog som naturligt kryper in på bara skinnet och det är just så det ska vara.

En trygghet kom in när den saknades som allra mest. Jag blev sedd igen. För en stund -

- jag andas ut.