onsdag 14 juni 2017

En vecka, ett elände

Min dator bestämde sig helt sonika för att ge upp i förra veckan. Den stängde av och vi fick ingen kontakt. Det verkar ha varit hårdskivan som trodde att den var under konstant tortyr. För att vara dotter till en pappa som jobbat med datorer i många herrans år kan jag förvånande lite om åbäken. Jag tror dock att jag kan en hel del. Därför satte jag mig ner framför min torterade kompis i syfte att fixa det på egen hand. Jag googlade, för att precisera. Google sa följande: "detta problem är vanligt och det finns ingen lösning. Prova de här sätten att kringgå: [Lista med 20 mer eller mindre invecklade påhitt för att lösa det olösliga]" Det hela påminde om det som jag sysslar med dagligen - varför problemlösa när man kan förtränga?

Det fungerade inte och jag fick mer och mer panik. När jag suttit en hel dag och allt jag lyckats göra var att stänga av några av datorns mest basala funktioner tog min något överdramatiska sida över. Jag bad till ca tretton olika gudar varav vilka jag tror på exakt noll. Jag funderade helt ärligt på att gå upp till åttonde våningen och råka tappa datorn så att jag bara kunde köpa en ny. Vem behöver mat, ändå? Eller mediciner? Eller elektricitet?

Sen kontaktade jag ovan nämnda fader. Efter att fadern länkat till samma listor jag själv stirrat på i timmar och jag berättat om mina planer på att ge upp alltihop bad han mig vänligt att föra datorn till doktorn. Först vägrade jag att ens tänka tanken. Principsak, för bövelen. Jag kan själv. Och dessutom har jag hellre en dysfunktionell dator än är utan Microsoft Word.

Jo, det värsta var att tänka sig tanken på flera dagar utan worddokument och tangentbord. Som om jag inte var fullt kapabel till att skriva för hand i något av de tretusen anteckningsblock jag ändå äger.

Jag gav med mig till slut. Jag klampade in vid stället där datorn är köpt, proklamerade högt och ljudligt att JAG BEHÖVER HJÄLP och drog en lång och överdriven förklaring på mitt problem. Killen vid servicestationen stirrade på mig och när jag var färdig sa han "....prata med min kollega, han kan bättre svenska" - varpå jag funderade på att ge upp igen. Med tårar i ögonen drog jag samma historia. Den nya killen såg snällt på mig, svarade på min dialekt och tog ifrån mig min dator. Eller tog hand om, beroende på perspektiv.

Så de senaste dagarna har min lägenhet främst varit ett datorformat svart hål och jag har vandrat runt som en planet utan sin sol. Idag meddelade jag en handledare vid stället jag huserar dagligen att jag inte har något att gööööraaaa. Hon tyckte att jag skulle skriva om mitt livs värsta kris och jag sände en tanke till det djävulskap som är teknik.

Sen fick jag ett meddelande. Datorn är klar att hämtas.

Vi kom nyss hem. Min kompis har uppdaterats till det nyaste system marknaden erbjuder och har dessutom fått lite extra finesser. Om problemet är fixat? Nä. Hårdskivan tror fortfarande att den är under pistolhot. Olösligt, etcetera. Åtminstone har jag mina worddokument. All's well that ends well.

Vad ska jag göra nu då?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar