tisdag 6 juni 2017

Otydlighet

Jag andas in -

- och slås igen och igen av mina egna tankars frenetiska repeterande. Jag stoppar mig själv och försöker vänligt men bestämt leda mig åt ett annat håll men möts av motstånd. Nästa påminnelse är där och pockar på uppmärksamhet. Nästa minnesfragment tar obehagligt stora proportioner och är där är där är där. De finns överallt. Hela tiden.

Lika mycket slås jag av kylan. Otydligheten ställer mig försvarslös. Beteendet påminner om tider jag ältat sönder men faktum kvarstår att det gör ont att vara osynlig och det kan man inte komma runt. Jag identifierar mig med Tove Janssons Ninni. Det osynliga barnet. Den där tjejen har kämpat sig sönder och samman för att SYNAS, och inte på de mest ändamålsenliga sätten, men det är de hon lärt sig och nya metoder tar tid att ta i bruk. Våga ta i bruk. Våga försöka, ens. Och att plötsligt bli osynlig i ett av de mest genuina och ärliga sammanhang som finns är något jag önskar att jag inte var så bekant med.

Omständigheter jag inte kan förklara utan att bli vidskeplig placerar mig i en ny miljö. En av de vackraste jag sett, i just de här kretsarna. Den hälsar mig välkommen som om det var självklart att vi skulle träffas just nu. Jag möts av en påtaglig känsla av igenkänning. Mitt tankespråk. En dialog som naturligt kryper in på bara skinnet och det är just så det ska vara.

En trygghet kom in när den saknades som allra mest. Jag blev sedd igen. För en stund -

- jag andas ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar