måndag 24 juli 2017

ord ord ord

Jag är fast i mina egna tankar. Av någon anledning - okej, av en tydlig anledning - är det krig på gång i mitt huvud. Det bevisas för mig, gång på gång, att de tankar jag har om mig själv till stor del är osanna. Osanna för andra. Andra har andra åsikter om mig än vad jag har. Flera källor har nu meddelat att andra faktiskt har rätt att tänka sina egna tankar om mig. Bilda sig egna uppfattningar om mig. Jag har envist hållit fast vid mina egna åsikter. Andra får tycka vad helst de vill. Jag är ändå rätt klar med vad jag är och vad jag inte är. Andra har fel. De får tycka som de gör men de har fel. Jag har hållit krampaktigt fast vid den syn på mig själv som jag fått bekräftad, vid det som så länge fick växa till följd av hur jag sågs (ner) på. Nu krackelerar min självbild en aning. Jag börjar tro på och jag börjar lita på. Jag börjar behöva. Jag behöver våga ta emot den spegel jag blir given men jag är fullständigt livrädd.

fredag 21 juli 2017

skyrim

Hur ska jag förklara det här nu då?

1. Jag älskar fantasyvärldar.
2. Jag är proffs på ganska många fantasyvärldar.
3. De allra, allra flesta hör till genren litteratur.
4. Några finns i filmformat.
5. Jag trodde att jag visste mycket.
6. Nu har mina ögon öppnats för the Elder Scrolls.
7. Vi snackar datorspel.
8. Vi snackar inte längre världar, utan universum.
9. Och inte vårt.
10. Och man får utforska.
11. Och skapa själv.
12. Hjälp.

torsdag 13 juli 2017

Wardruna

"Lyssna på musik med trummor" fick jag som råd i slutet på förra året. Tanken var att det skulle grunda mig. Jag flyger på daglig basis runt i mina egna drömmar och mardrömmar en stor del av min vakna tid och trummor lär ska hålla mig mer markbunden. Eller hur det nu fungerar.

Förra veckan trillade jag över ett band. Det är lite oklart om vi befinner oss i en scen ur Ronja Rövardotter eller om vi råkar frammana lite nya demoner eller om det är så här mitt känslospråk låter - hur som helst är jag trollbunden. Väck mig aldrig. 

torsdag 6 juli 2017

då som nu

Jag isolerade mig. De har det bättre utan mig, tänkte jag, trodde jag. Hur skulle nån annan orka med mig när jag inte orkade med mig? Jag låtsas som om jag inte finns. Stänger dörren till allt och blir osynlig. Om jag inte finns kan det inte göra ont. Jag isolerar mig. Vad jag önskar att det inte fungerat så bra.

Och samtidigt vet jag att jag gjorde det jag kunde och lite till. Det var inte tillräckligt. Jag ångrar få saker. De relationer som raserats hör till den kategorin. Jag hade kunnat göra mer. Det måste jag ha kunnat. Eller?

Jävla, jävla, jävla sjukdom.