torsdag 6 juli 2017

då som nu

Jag isolerade mig. De har det bättre utan mig, tänkte jag, trodde jag. Hur skulle nån annan orka med mig när jag inte orkade med mig? Jag låtsas som om jag inte finns. Stänger dörren till allt och blir osynlig. Om jag inte finns kan det inte göra ont. Jag isolerar mig. Vad jag önskar att det inte fungerat så bra.

Och samtidigt vet jag att jag gjorde det jag kunde och lite till. Det var inte tillräckligt. Jag ångrar få saker. De relationer som raserats hör till den kategorin. Jag hade kunnat göra mer. Det måste jag ha kunnat. Eller?

Jävla, jävla, jävla sjukdom.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar