torsdag 31 augusti 2017

rasa

#2

 Knackningen på dörren var närmast frenetisk. Jag var yrvaken. Jag ville så gärna ignorera honom, stänga honom ute. Klockan var inte ens sju på morgonen. Han slutade inte knacka. Precis som han brukar kom han in när jag inte öppnade och jag gav efter. Som jag brukar.
 Efter varandra gick vi i tystnad till rökrummet. En outtalad överenskommelse. Han hade skrivit en låt, sa han, när vi satte oss ner mitt emot varandra. I mitt stilla sinne undrade jag hur länge han varit vaken den här gången. Hur mycket han inte hade sovit och vem i personalen som hade lyssnat just inatt.
 Gitarren var lika hemma som rökrummet men något var annorlunda den här morgonen. Melodin var annorlunda och lyriken var annorlunda. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, inte medan han spelade. Hans blick sa mer än musiken och det hände sällan, nästan aldrig. Han såg rakt igenom mig.
 Det var den morgonen jag träffade Uno.

onsdag 30 augusti 2017

det finns hälsningsfraser - och det finns

"Va fö sorts väsen ji tu riktit? Ji du en 'tålidennar' tu å? Ja känd ju e direkt du kom in. Du kan dehäär tu redan. Som en älvo ji du."


... and I can't explain it, nor do I want to.

måndag 28 augusti 2017

all that you sacrificed

"Jag är inget offer!!!" halvskrek jag och spände ögonen i människan framför mig.  Torsdagen till ära satt jag för fjärde gången bara den veckan i en terapistol. Jag var inte ensam och det var just det jag ville förmedla också. Troligen lät jag ganska desperat.

Jag vet inte varför det tedde sig så fruktansvärt viktigt att klargöra att jag verkligen, verkligen, verkligen inte var något offer. Det var inte som om jag agerat i enlighet med de orden alla gånger.

"Klä av dig offerkoftan" hade hon bett mig ungefär två månader innan. De orden hade lämnat sina spår. Hon hade rätt. Jag borde vara bättre på att släppa.

Jag har varit ett offer. Har varit.

Under det finns tidsrymder.

söndag 27 augusti 2017

aaaaallt...

Efter en riktigt särdeles helvetisk vecka förberedde jag mig på att tillbringa några dagar mitt emellan två världar. Och bara så där, mitt i allt, hux flux, upp och ner, var jag här! Ni kan tänka er att jag såg på mig själv uppifrån och trodde att jag äntligen fått gå över den magiska gränsen mellan normalitet och galenskap.


Och det var den sommaren.

söndag 20 augusti 2017

danger ahead

se mig i ögonen
utan att vackla

se mig i ögonen
utan att röra en min

se inte bort
se mig

utan att

köpa dig en ursäkt eller ännu ett mantra

säga nej och låsa ut

tvinga bort tvånget

igen
igen
igen

se mig i ögonen när jag blundar

lördag 19 augusti 2017

rasa

#1

 Det här är ett av de bästa ställena jag kunde hitta för att inleda den tiotusende vägen ut. Jag vet inte exakt var jag är. Det har jag aldrig vetat här. Jag ser en gul fasad och en röd ytterdörr. En stege leder upp till taket. Det skulle gå så lätt att klättra upp för den. Det har jag aldrig tänkt tidigare.
 Jag vet att han har varit här relativt nyligen. En knappt påtänd tändsticka avslöjar hans närvaro.
 Det är höst snart igen. Det är höst och det här stället är lika vidunderligt försvinnande som det var förra hösten och hösten före det. Jag var aldrig här vintertid. Jag vet inte om jag någonsin varit här förr.
 Det är höst snart igen. En ny höst.
 Jag kan aldrig vara säker på att han stannar. Det är det enda säkra.
 Det och att vi finns.
 Här.
 Veni vidi.

måndag 14 augusti 2017

the a team

Lilla syster. Syster i tanke och i handling. Lillasyster. Var börjar du och var slutar jag? Det var riktigt suddigt i början. Ju mer vi tittar utan att panikblunda och streta emot desto tydligare blir det. Jag märker ju att du vet. Jag ser att du vet. Tiden kan inte mätas i idag och igår och imorgon när igår är idag och idag är imorgon.

Helst skulle jag önska att du hade förmågan att läsa mina tankar för min självrespekt är inte vad den borde vara. Det måste finnas något att hämta från min tid i egocentrum. Det kan hända att jag blir galen annars. På riktigt. Jag imploderar.

Lyssna. Snälla. Jag vet mer än du tror och du är faktiskt vare sig ensam eller unik. I det här fallet är det en tillgång. Använd.

Förlåt.

lördag 12 augusti 2017

from me to

Hej, vännen. Du som sitter där på bryggan en fredag i maj när sommaren bara väntar på att komma igång. Du gömmer dig bland folk och din värld har raserats. Du öppnar ett nytt anteckningsblock, ett mörkblått, och tvekar med pennan darrande över den första raden. Du vet inte hur man påbörjar en bok som ska bli den sista. Du vet bara att du inte har något annat val. Konsekvenserna av dina handlingar har hunnit ikapp dig och du kan inte rättfärdiga dem för dig själv. Inte den här gången. Du kan inte hantera ditt liv med vetskapen om att du förstört det du så länge hängt dig fast vid som den mest fasta punkten i hela världen. Du är avskydd. Du är hatad. Du har lämnats att klara dig själv och det gör du inte. Du gråter nästan enbart i panik. Du gråter hela tiden nu. Tröstlöst.

Sitter du kvar vid Gustavsborg? Får jag träffa dig om jag åker till bryggan nedanför akutmottagningen? Jag skulle vilja prata med dig. Vet du, du behöver den månad du har framför dig. Den kommer att göra så sjuhelvetes ont. Ungefär varje sekund, faktiskt. Nä, det är inte rätt, det som hände. Jag är så ledsen över att du tvingas fundera på varför en gång till. Det borde du inte behöva. Jag är så ledsen över att du ännu en gång gömmer dig i den falska trygghet du trodde att du lämnat bakom dig. För att du inte vågar annat, eller orkar, eller klarar. För att du gett upp.

Du kommer att få ett svar på ditt varför. Lyssna nu: när du kommer ut på andra sidan är du någon annan. Världen är en annan och ditt liv är ett annat. Du kommer att förstå. Du är inte klar här, inte den här gången heller.

Överlev. Det är allt.

"Hej. Börjar man så?"
Ja. Precis så börjar man.

söndag 6 augusti 2017

magin

Divergent. Mockingjay. Nephilim. Dovahkiin. The chosen one.
Kärt barn...

Va?


"I want to be a heroine, too!"
So be one.

Själv måste jag resa mig upp. Igen och igen och igen. Resa mig upp och lita på de vingar jag har i fantasin.

Jag är rödhårig igen. Jag visar det jag inte klarar av att säga. Ännu.

"There are a lot of different sorts of bravery."