lördag 12 augusti 2017

from me to

Hej, vännen. Du som sitter där på bryggan en fredag i maj när sommaren bara väntar på att komma igång. Du gömmer dig bland folk och din värld har raserats. Du öppnar ett nytt anteckningsblock, ett mörkblått, och tvekar med pennan darrande över den första raden. Du vet inte hur man påbörjar en bok som ska bli den sista. Du vet bara att du inte har något annat val. Konsekvenserna av dina handlingar har hunnit ikapp dig och du kan inte rättfärdiga dem för dig själv. Inte den här gången. Du kan inte hantera ditt liv med vetskapen om att du förstört det du så länge hängt dig fast vid som den mest fasta punkten i hela världen. Du är avskydd. Du är hatad. Du har lämnats att klara dig själv och det gör du inte. Du gråter nästan enbart i panik. Du gråter hela tiden nu. Tröstlöst.

Sitter du kvar vid Gustavsborg? Får jag träffa dig om jag åker till bryggan nedanför akutmottagningen? Jag skulle vilja prata med dig. Vet du, du behöver den månad du har framför dig. Den kommer att göra så sjuhelvetes ont. Ungefär varje sekund, faktiskt. Nä, det är inte rätt, det som hände. Jag är så ledsen över att du tvingas fundera på varför en gång till. Det borde du inte behöva. Jag är så ledsen över att du ännu en gång gömmer dig i den falska trygghet du trodde att du lämnat bakom dig. För att du inte vågar annat, eller orkar, eller klarar. För att du gett upp.

Du kommer att få ett svar på ditt varför. Lyssna nu: när du kommer ut på andra sidan är du någon annan. Världen är en annan och ditt liv är ett annat. Du kommer att förstå. Du är inte klar här, inte den här gången heller.

Överlev. Det är allt.

"Hej. Börjar man så?"
Ja. Precis så börjar man.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar